Ibland kommer det ögonblick då mamman känner att hon verkligen lyckats med sina barn (o ja, det finns ack så usliga ögonblick när hon känner precis tvärtom!). Mamman och pappan är väldigt överens om att de små gossarna ska få välja vägar själva i livet och veta att alla människor är precis lika mycket värda oavsett färg på skinnet eller tröjan, snopp eller snippa, snopp eller snippa på den man älskar, stark eller svag.
Men mamman och pappan väljer att göra detta på det lågmälda sättet, det självklara och icke påflugna. Sådant
här gör mamman så irriterad att hon inte ens tänker göra någon större utläggning om det, utan nöjer sig med att ilsket väsa att hon tycker det är urbota dumt. Det räcker så bra med att låta det vara skillnader på olika, men att inte lägga in någon värdering i den olikheten.
Läs följande konversation mellan lilleman och finaste storstadsbesöket:
B: "- Titta, varför håller de på att gräva sådär utanför huset, har du berättat det för mamma?"
Lilleman: "- De håller på att gräva nya ställen för att lämna soporna på."
B: "- Ja, precis!"
L: "- Men, varför behöver de göra det?"
B: "- För att det ska bil lättare för killarna som hämtar soporna."
L: "- Killarna? Finns det inga tjejer som hämtar sopor?"
YEY!!! Lillemans svar kom automatiskt och självklart, inga konstigheter. Mamman ville dansa runt med armarna upp i luften, göra high fives och pussas hur mycket som helst.
Älskade unge, tack.
