Dasserfarenhet

Lilleman samlade på sig livskunskap under dagarna på ön:

"Mamma, det sämsta med utedass är att det kan vara spindelväv där man ska sitta."

Matchande

Familjen i den gula tegelvillan kan ibland byta skepnad till Familjen Friluft.

Väldigt matchy catchy.

Hårdag

Idag var det fritidshemmets dag PLUS crazy hair day:

Fotbollsfundering

Fredagsmys med Let's Dance och popcorn.

Lilleman: "- Vem är det där?" (När Anton Hysén dansar)
Mamman: "- En fotbollsspelare som heter Anton."
L: "- Är hans jobb att spela fotboll?!"
M: "- Ja."
L: "- Åh vad konstigt."


Ja, älskling. Det är konstigt. Och oj vad lik din mamma du kan vara ibland...

Motorburen

Sjukt nöjd liten kille:

 

Tillägg

För att inte ni alla där ute ska dö söthetsdöden av föregående inlägg ska mamman erkänna vad pysen fortsatte prata om strax efter han sagt det som gjorde mamman till en sann power-kvinna.

"- Mamma, kan vi äta stuvade makajonej snajt? Jag längtaj eftej det."

Eh. Ja. Nu kan man ju spekulera om huruvida pysen strategiskt valde att vara urgullig och rar och först tala om hur bra han tycker om sin mamma för att kunna lägga fram diverse önskningar när hon hade en liten tår av massiv rördhet i ögonvrån och i stort sett beredd att göra vad som helst för sin lille älskling.

Men så borde det väl inte vara? Då borde han ju passat på att begära något anings mer avancerat och mer-troligt-att-mamman-aldrig-går-med-på-när-hon-är-vid-sina-sinnens-fulla-bruk än stuvade makaroner.

Start

Idag kan inget stoppa mamman. När man vaknar med en gosig unge på armen och dessutom får höra detta direkt på morgonen:

"- Du är min bästa mamma i hela universum!"

... då vet man att det blir en dag då man är på topp!

Mini

Lilleman plockade in posten åt mamman och räckte över en pappersavi från posten....

Mamman: "- Åh, ja!! Det måste vara klänningen jag beställde!"
Lilleman (mycket förvånad): "- Va? Hur får den plats i den där???"

Plåster

Dagen innan pysens besök på nedanstående inrättning kom mamman hem med plåster som skulle sättas på den lilla armen några timmar innan besöket på BVC. Det innehåller lokalbedövning nämligen och skulle förhoppningsvis göra sprutan lite mindre smärtsam att få.

Men lilleman hörde bara mamman berätta att hon köpt plåster för att lillebror skulle på BVC... Med mycket förvånad och ganska så upprörd röst utbrast han:
"- Måste man ha egna plåster med till doktorn??!"

Oj. Nej. Så klart inte (den dagen är det verkligen dags att se över våra skatter).

BVC

Mamma och pysen har varit och besökt BVC. Vägning, mätning och spruta stod på schemat. Mamman hade inte alltför stora förvätningar på det hela, pysen har hittills vägrat yppa ett enda ord under sina tidigare besök och förra året vägrade han dessutom att både klä av sig och väga sig. Mamman fick då väga sig själv med plutten i famnen och sedan snabbt som blixten (...paus för asgarv...) försöka tråckla sig ur den lille apungens grepp och ställa sig ensam på vågen. Matematiken fick BVC-sköterskan stå för och mamman höll sig till akrobatiken.

Om gossebarnet klädde av sig denna gång? Asgarv igen. Inte då. När man vaknar och det första man säger är:
"- Jag kommej inte ha stenaj i fickojna."
... då har man bestämt sig för att byxorna stannar på!

Varför kan man dra den slutsatsen då? Jo, för att mjuka upp pysen inför detta års besök har bland annat mammans kusin som själv distriktsköterska försökt prata med honom om vad som ska hända och varför. Hon sa bland annat att hon visste att små pojkar i  pysens ålder ofta har fickorna fulla av en massa bra-att-ha-saker, som t.ex. stenar och kulor och så vidare. Och har man då byxorna kvar på sig visar ju inte vågen rätt vikt.

Detta samtal hade alltså mammans kusin och pysen för ca två månader sedan. Efter det har inte ämnet kommit upp. Men det var väl lagrat i pysens minne uppenbarligen.


Hur gick det i övrigt då, kanske vän av ordning undrar? Jodå, finfint faktiskt. Utöver just byxornas vara eller icke vara (vara) så pratade faktiskt pysen denna gång!! Kors i taket. Mamman blev rätt paff måste hon erkänna. Gossen stod själv på vågen (20,7 kg) och mätt (110 cm) blev han också. Sprutan gick väldigt bra, det sved men ingen större fara. När allt var avklarat tittades det närmare på pluttens tillväxtkurva. På längden ligger han snäppet under normal. Så då frågade BVC-sköterskan om det kanske var ärftligt (... plats för ytterligare garv...)? Mamman pekade på kurvan som ligger allra allra högst upp och berättade att där ligger storebror...

Bebisbabbel

Lilleman: "- Mamma, förstår alla bebisar varandra?"
Mamman: "- Eh. Äh. Alltså. Nej.... Det tror jag inte...?"

Hm. Inte så kul att svara på frågor som egentligen känns självklara men som man själv inte forskat på och snubblar väldigt nära riktigt existensiella frågor och funderingar.

Påskisar

Ja, för inte kan mamman skriva att hon hade två rara påskkärringar inte. En hade hon. Inte två. Pysen var mycket tydlig om sin inställning till huckle och prickar på näsan. Det behövs inte så många varianter av "nej" för att det ska framgå. Men hans favvo-färg är ju gul, så lite påskig blev han i alla fall:

GLAD PÅSK önskar busungarna i den gula tegelvillan

Pallsugare

Mamman kan ju inte vara med överallt, så ÄR det ju bara. Men emellanåt kan det vara lite synd. Till exempel skulle hon gärna hört historien bakom detta:

Ordskoj

Lilleman: "- Jag sätter mig här och spelar där ingen har ätit."
Mamman: "- Varför då?"
L: "- Det kan vara kladdigt på bordet där man ätit."
M: "- Har du ätit på bordet?"
L: "- Ja?"
M: "- Okej, själv äter jag på tallriken!"
L: "- Men ååh! Du är så jobbig."

Jaha. I åtta år fick mamman ha honom. Sedan blev hon pinsam.


Och det är väl inte alls så att han har mostrarna på sin sida väl??!

Omstart

Om man vill vara petig kan man fråga sig hur många gånger mamman gjort "ett nytt försök" med den här bloggen. Det kan man ju. Om man inte har större livsfrågor att grubbla över eller man faktiskt helt saknar andra fritidssysselsättningar. Annars kan man vara en trevlig prick och bara acceptera (helt okej om man ackompanjerar acceptansen med applåder och spontana jubel) att mamman än en gång ger sig ut i sajberspejs och delar med sig av sin vardag.

Ikväll består den vardagen av packning inför stundande jobbresa för mamman och övernattning på annan ort (läs: by) för grabbsen. Som ju alla småbarnsföräldrar vet kan ju sådan packningsfrenesi resultera i att det snubblas över diverse kreativa förvaringslösningar. Just för tillfället sitter mamman och försöker förstå sig på anledningen till att lilleman behövde tre stycken gråstenar i storlek ungefär som hans lillebrors knytnäve i jackfickan. Men men. Det kanske tillhör varje åttaårings grundutrustning? Det kanske liksom inte går att vara åtta år och ha en tom jackficka? Man kanske blir typ helt utan superkrafter om man inte bär runt på ett kilo sten?