Bus

"Hihi, tänk vilka trevliga föräldrar jag har som lämnar massa roligt papper så här på golvet"

"Oj då, nu såg visst mamma vad jag pysslade med...""Bäst att smajla in sig så man inte får skäll!"

Framsteg

Ujuj, stoppa tiden!! Mamman hinner inte med ju. Idag klättrade pysen upp ett till snäpp på utvecklingsstegen. Under lite pust, stånk och stön lyckades han dra sig upp på lillemans studsmatta!!! Inte med hela kroppen så klart, men han stod på knäna och hade överkroppen uppe på studsmattan iallafall. Kära nån... Mammans lilla, lilla bebis...

Bildbevis saknas tyvärr. Mamman rusade iväg efter kameran och hann precis lägga handen på den då hon hörde en ljudlig duns följt av en jätteledset tjut. Tänk så hårt det kan vara att slå huvudet i golvet även fast man faller från så låg höjd... Så det fick bli pussar, tårtorkning och blås istället för fotografering. Ni får tro mammans ord helt enkelt.

Typiskt

Igår bjöds den lilla (?) familjen på middag hemma hos mormorn och morfarn. Pappan stannade bara över middag för att sedan åka och jobba en snabbis innan nattning. Mamman och gossarna dröjde kvar ett tag till och avklarade kvällsaktiviteter som grötätning, bad, sista-amningen-innan-natten, tandborstning och lite kvällspys i soffan. I bilen på väg till det grå huset somnade pysen in sött i babyskyddet och mamman kunde enkelt flytta över bebisen till spjälsängen medan pappan nattade storebror.

Ikväll blev det så bra att mamman och gossarna återigen fick mat av mormorn. Pappan var återigen på jobb, men liiite längre bort denna gång. Så pass långt bort att mamman får basa ensam över det grå huset några dagar. Det medför att mamman ska jonglera alla kvällsaktiviteter inklusive nattning på egen hand. Enkel match tänkte mamman, det är bara att köra på repris av gårdagen ju! Så kvällspys framför "My Little Pony", gröt, pyjamaspåklädning och sista-amningen-innan-natten avklarades hemma hos mormorn och morfarn. Inte behövde någon hjälp följa med till det grå huset, inte.

Och så blev det så att mamman glömde att borsta tänderna på lilleman där hos mormorn. Och inte heller somnade pysen (han pratade/morrade/åt på mössan hela vägen hem). Och hemskt mycket packning hade mamman att bära in från bilen. Och inte ville då pysen hålla skriksnattran när det var lillemans tur att få tänderna rena.

Pust. Men. Nu sover mammans små änglar. Lilleman kunde somna trots att kvällssagan uteblev och mamman inte kunde sitta vid sängkanten och stryka över ryggen. Det gick bra att mamman istället stod mitt på golvet och försökte vyssja en gnällig pys.

Så slutet gott, allting gott. Men... lite typiskt är det väl ändå. Det hade inte gjort något att få två smidiga kvällar i rad. Inget alls faktiskt.

Risgrynskross

Hua. Pysen har hittat ett sätt att roa sig själv på som sänder rysningar utefter mammans ryggrad. Han har ju fem små vita tänder vid det här laget. Två i nederkäken och tre i överkäken. Nu möts de fem. Ideligen. Tandagnisslan är inte trevligt någonstans, men när det sker i en yttepytteliten barnamun låter det mest som tänderna ska gå sönder. Usch och fy.

MiniHoff

Får man inte hänga med mamman och skaka rumpa kan man iallafall se till att vara den coolaste katten på Kyrkis!

Trött

Usch. Mamman känner sig som en stackars kantstött vas på en bortglömd loppis. Grumlig i botten och knappt vattentät. Inte ens värd de där fem kronorna som står på prislappen. Knappt ens värd en lapp...

Varför så eländig livsåskådning? Eftermiddagarna med lilleman. Ingen rolig historia. Bråk, tjafs, tårar, vrål, och omöjlighet. Det går liksom inte att göra rätt.

Idag urartade middagen efter att gossebarnet pinkat lite snett på toaletten. När han återvände till bordet var maten äcklig (samma maträtt som han gladeligen smaskade i sig igår till lunch), för "mosad" (eh? köttfärssås och spaghetti?) och han deklarerade tjugoelva gånger att han inte tänkte äta den. När mamman vägrade göra något åt det hela eskalerade det hela så klart och till slut fick mamman bära en vrålande lilleman upp till hans rum eftersom allt hans skrikande gjorde mamman trött i huvudet och lillebror ledsen (= en till som gråter och skriker).

De flesta av lillemans utbrott innehåller ordlösa vrål, hålla för öronen när mamman pratar och/eller är arg och "jag vill inte prata/jag vill inte höra". Trevligt. Trevligt.

Så nu när huset är stilla och tyst och gossarna sover som små änglar... Ja, då har mamman tid att kontemplera och analysera. Tårarna rinner och det nyper i hjärtat. Uselt, det är vad det är. Men, morgondagen bjuder säkerligen på ytterligare prövningar och mamman får väl fortsätta famla sig fram bland resonemangen, metoderna, ordvalen och tillvägagångssätten. Vilket som är rätt? Jo, det är ju det som är tiotusenkronors-frågan. Här finnes endast en fattig mamma...

Pappapojke

Ikväll får pappan gå en ny rond mot pysen. När mamman försökte sig på ett träningspass i onsdags skrek det lilla hjärtegrynet i 1 h och 10 min. HUA! Stackars liten... han hade somnat snyftande i pappsens famn... Men, det är väl helt enkelt lite övning som krävs, bebisen får ta och acceptera pappans starka armar också. Det är för övrigt väldigt mammigt hela tiden för tillfället (typiskt för åttamånades bebisar, mer går att läsa här), inte bara på kvällarna.

Så när mamman ska ut och slå de svartröda sneakersskorna i taket till detta: We be them Boys kommer hon samtidigt självklart hålla tummarna för att pysen leker glatt med pappan och somnar snusande sött.

Plastnöje

Nu har mamman hittat det ultimata "lek-med-det-här-älskling-medan-mamsen-fixar-i-köket". Gossen är helt uppslukad och roar sig själv precis så länge som mamman behöver. Och så länge hon håller sig inom synhåll så klart. För närvarande får mamman endast lämna rummet om hon har pysen på armen.

Ord

Det finns dagar då Beatles sammanfattning är mer ett mantra att upprepa hudrasjuttioelva gånger i huvudet än något vackert, upplyft och stilla konstaterande. Idag är en sådan dag.All you need is love.

Olika

För närvarande är lilleman som en liten överlöpare. Det går aldrig att veta vilket läger han för stunden befiner sig i. Rätt var det är blir mamman utkörd från rummet med orden "gå mamma, jag vill vara 'fred!". För att sedan bemötas av stora tycka-synd-om-tårar och ett snyftande "men då blir jag ju eeeensaaaam" när mamman lämnar gossebarnet på nedervåningen för att gå upp och borsta sina tänder.

Det finns uppenbarligen mer än ett sätt att göra rätt.

Annorlunda

Igår var mamman låg. Snuva i näsan och i huvudet. Ont i peruken, trött, oinspirerad och lättretad. En sådan dag som man skulle vilja ta ledigt från sig själv en stund.

Sedan en natts sömn. En natt som inte var de två senaste veckorna lik. Bara tre gångers väckning-matning-somnaomavsigsjälv (läs noga det sista, det är knappt mamman trodde att bebisen kom ihåg hur man gjorde sådant...). Och en pappa som klev upp med gossebarnet i ottan (05.25).

Idag har mamman packat fika i ryggsäcken, lekt i lekparken, ätit lunch med barnen på restaurang, byggt lego, tvättat, gosat och läst böcker. Och suttit i soffan och bara njutit och lyssnat på bebissnuset från pysen som stängt ned för natten.

Dagisplanering

Nu kommer ett inlägg som har som största syfte att mamman bara ska få skriva av sig en smula. Hon vet inte om hennes resonemang kommer att hålla hela vägen fram, eller om hon halvvägs igenom bara inser hur fjompig hon är och att världen innehåller bra mycket större problem. Äh, häng med så ser ni var det slutar...

Idag när lilleman lämnades på dagis (jo, mamman kommer fortsätta att envist kalla det dagis trots att hon är väl medveten om att det ska heta förskolan... hon till och med försvarar/förklarar det i vissa sammanhang. det är då väldigt vad mamman är konsekvent. inte.) satt en lapp på gosegrisens lilla hylla. På den lappen hade fröknarna skrivit att från och med nästa vecka kommer alla 15-timmars barn att gå tisdag, torsdag och fredag (hittills har lilleman gått måndag-onsdag = passat familjen som hand i handske!). Ehhh, va??? Hej hopp - varsågod, här serveras ett stycke överkörd mamma! Platt som en pannkaka.

Snälla fröken I såg att mamman läste lappen (och kanske hon även såg att mamman inte skuttade runt av lycka) och förklarade att det hade med fröknarnas schema och deltidssjukskrivningar att göra. Ville mamman ha ytterligare förklaringar fick hon kontakta rektorn. Nu är det så att mamman inte vill ha en förklaring till schemaförändringen, självklart begriper hon att det finns saker som ligger bakom (gemene man gör sällan saker enbart för att jävlas). MEN. Hon hyser en innerlig önskan om att det faktiskt kunde ske i någon sorts dialog - inte bara pang på ett papper, mamma varsågod och gilla läget.

Mamman vet att den pedagogiska verksamheten ska gå först och fungera. Helt okej. Heltidsbarnen prioriteras alltid först. Även det köper mamman. Men, när ska de andra barnen prioriteras? Även om man bara har sitt gullefjun på dagis 15 h/v så betalas det för just den tiden och det borde väl innebära att föräldrarna får ha en liten röst också? En röst att få påverka den tid barnet spenderar borta från hemmet? Viktig nog att erbjudas val. Värdefull nog att få veta att förändringar är på gång liiite mer i förväg än en lapp som säger att nu är det så här. För alla. Punkt slut.

Så. Där har ni vad som retat upp mamman för stunden. Får väl se om det lägger sig. Troligvis gör det väl det, eftersom ilskan inte kan generera någon förändring och därför blir rätt meningslös och energikrävande. Men antagligen försvinner den inte utan bara förändras till surhet. För sur kan mamman vara längre än hon är arg.

September

Var har hon tagit vägen den där Mamman, kanske flitiga (hm?) bloggvänner frågar sig? Tja, hon är kvar. Men den senaste veckans tvätt, städning, sömnbrist, tandsprickning (här tar vi två på en gång när vi ändå håller på... puh!), stor snuva i liten näsa, pappans resa-med-jobbet-i-tre-dagar och allmänna inspirationsbrist har lett till skrivkramp. Eller som det så virtuellt och modernt heter; bloggtorka.

Nu är det söndag och mamman ser fram emot att saker och ting egentligen bara borde kunna bli bättre. Tänderna är långt ifrån framme och snuvan är geggig och grön, så sömnbristen lär ju knappast minska (hm, blir det rätt? minska en brist? borde den då inte bli... ännu mer bristfällig?) men det kanske kan börja klia i fingrarna åtminstone. Nåväl, mamman rivstartar med en bildkavalkad iallafall:

Mockasinen fick se sig besegrad av en envis och stentuff pysen...Ön bjuder på garanterat GMO-fria grönsaker...
Lillfisen kan själv!!!
Lilleman tror nog att alla pistoler innehåller spik. Må hin själv ta den som tar ur honom den villfarelsen!Bloggen är helt osponsrad, men kan ändå komma med lite fredagsmyyyys...