Trött

Usch. Mamman känner sig som en stackars kantstött vas på en bortglömd loppis. Grumlig i botten och knappt vattentät. Inte ens värd de där fem kronorna som står på prislappen. Knappt ens värd en lapp...

Varför så eländig livsåskådning? Eftermiddagarna med lilleman. Ingen rolig historia. Bråk, tjafs, tårar, vrål, och omöjlighet. Det går liksom inte att göra rätt.

Idag urartade middagen efter att gossebarnet pinkat lite snett på toaletten. När han återvände till bordet var maten äcklig (samma maträtt som han gladeligen smaskade i sig igår till lunch), för "mosad" (eh? köttfärssås och spaghetti?) och han deklarerade tjugoelva gånger att han inte tänkte äta den. När mamman vägrade göra något åt det hela eskalerade det hela så klart och till slut fick mamman bära en vrålande lilleman upp till hans rum eftersom allt hans skrikande gjorde mamman trött i huvudet och lillebror ledsen (= en till som gråter och skriker).

De flesta av lillemans utbrott innehåller ordlösa vrål, hålla för öronen när mamman pratar och/eller är arg och "jag vill inte prata/jag vill inte höra". Trevligt. Trevligt.

Så nu när huset är stilla och tyst och gossarna sover som små änglar... Ja, då har mamman tid att kontemplera och analysera. Tårarna rinner och det nyper i hjärtat. Uselt, det är vad det är. Men, morgondagen bjuder säkerligen på ytterligare prövningar och mamman får väl fortsätta famla sig fram bland resonemangen, metoderna, ordvalen och tillvägagångssätten. Vilket som är rätt? Jo, det är ju det som är tiotusenkronors-frågan. Här finnes endast en fattig mamma...