Nu kommer ett inlägg som har som största syfte att mamman bara ska få skriva av sig en smula. Hon vet inte om hennes resonemang kommer att hålla hela vägen fram, eller om hon halvvägs igenom bara inser hur fjompig hon är och att världen innehåller bra mycket större problem. Äh, häng med så ser ni var det slutar...
Idag när lilleman lämnades på dagis (jo, mamman kommer fortsätta att envist kalla det dagis trots att hon är väl medveten om att det ska heta förskolan... hon till och med försvarar/förklarar det i vissa sammanhang. det är då väldigt vad mamman är konsekvent. inte.) satt en lapp på gosegrisens lilla hylla. På den lappen hade fröknarna skrivit att från och med nästa vecka kommer alla 15-timmars barn att gå tisdag, torsdag och fredag (hittills har lilleman gått måndag-onsdag = passat familjen som hand i handske!). Ehhh, va??? Hej hopp - varsågod, här serveras ett stycke överkörd mamma! Platt som en pannkaka.
Snälla fröken I såg att mamman läste lappen (och kanske hon även såg att mamman inte skuttade runt av lycka) och förklarade att det hade med fröknarnas schema och deltidssjukskrivningar att göra. Ville mamman ha ytterligare förklaringar fick hon kontakta rektorn. Nu är det så att mamman inte vill ha en förklaring till schemaförändringen, självklart begriper hon att det finns saker som ligger bakom (gemene man gör sällan saker enbart för att jävlas). MEN. Hon hyser en innerlig önskan om att det faktiskt kunde ske i någon sorts dialog - inte bara pang på ett papper, mamma varsågod och gilla läget.
Mamman vet att den pedagogiska verksamheten ska gå först och fungera. Helt okej. Heltidsbarnen prioriteras alltid först. Även det köper mamman. Men, när ska de andra barnen prioriteras? Även om man bara har sitt gullefjun på dagis 15 h/v så betalas det för just den tiden och det borde väl innebära att föräldrarna får ha en liten röst också? En röst att få påverka den tid barnet spenderar borta från hemmet? Viktig nog att erbjudas val. Värdefull nog att få veta att förändringar är på gång liiite mer i förväg än en lapp som säger att nu är det så här. För alla. Punkt slut.
Så. Där har ni vad som retat upp mamman för stunden. Får väl se om det lägger sig. Troligvis gör det väl det, eftersom ilskan inte kan generera någon förändring och därför blir rätt meningslös och energikrävande. Men antagligen försvinner den inte utan bara förändras till surhet. För sur kan mamman vara längre än hon är arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar