Inbilla dig inget

Igår hade mamman och lilleman en superdag. Allt var bara mysigt och harmoniskt och rosaluddigtfluff. Det enda tjafset var kring lunchtid, men det kunde mamman parera utan problem. Förståelsen och tålamodet hos mamman är obegränsat när man varit på badhuset tillsammans, åkt rutchkana sjuttioelva gånger, simmat och flutit omkring som en kork. Då är det inte alls konstigt att trötthetsgnället och tårarna kommer innan maten hamnat på tallriken. Efter mat och eftermiddagslur var allt som det skulle igen och dagen avslutades med härligt bullbak hos mormorn.

Efter en sådan lördag är mammasinnet så harmoniskt och lyckligt. Tur att det går att leva på minnet, om man säger så.

För avslutningen på dagen idag var inte alls lika rosafluffigt minsann. Trots det finfina upplägget - kompisen S skulle ju komma och hälsa på med sina föräldrar! Lilleman har verkligen glatt sig åt det och pratat om det i en vecka. Så när väl det trevliga inträffar kan man ju passa på att leka och ha hur kul som helst. ELLER så passar man på att göra allt man vet att man inte får, stänga av öronen fullständigt (speciellt för uttryck som "sluta", "låt bli" och "lyssna"), plocka fram stora krokodiltårar när man inte får sin vilja fram och tjafsa om varenda leksak som S vill prova.

Pjuu... Tro inte att mamman gav dessa två beteendealternativ till sin lille son. Här behöver inte presenteras några val. Det blir som det blir, till allas utmattning.

Tack och lov för att umgängeskretsen till största delen består av andra småbarnsföräldrar. Det gör att mamman inte behöver försöka sig på att genomföra det populära uttrycket "sjunka genom jorden" varenda gång lilleman visar sina allra mest spektakulära sidor.

Bråttom!

Imorse blev mamman och gossens racer-Volvo omkörda på väg till dagis. Det var en ambulans med fullt blåljus och blink som i all hast fortsatte in mot stora staden. Lilleman blev ganska sur över att mamman inte talade om för honom var han kunde titta för att se allt spännande. Men, mamman fick förklara att hon hade fullt upp med att se till att ambulansen kunde komma förbi och att han som körde hade väldigt, väldigt bråttom.

Lilleman funderade en stund... "Ja... han kanske var kissnödig?"

Lilleman alltså. Där har ni grabben som vet när det är dags att lägga på ett kol!

Inte riktigt så

Det är inte alltid helt enkelt att veta vad det är man säger. Eller, ofta tror sig mamman ha hyfsat koll på det mesta som ploppar ut ur truten (haha, detta är mammans blogg och därför kan hon påstå sin sanning iallafall). Så problemet kanske snarare är att det inte alltid är lika lätt att veta hur det man säger faktiskt tolkas. Och emellanåt blir det knasigt.

Ikväll var det ritpyssel vid matbordet i det grå huset. Gossen ville rita av sin fot och sin hand och sedan fick mamman göra glada gubbar av konturerna. Och inte vilka gubbar som helst! Näe ni, foten fick bli lilleman och handen blev bebisen. Sedan utrustades figurerna med fina blå ögon, näsor och glada munnar. Men, när mamman ritade fötter på handen/bebisen/figuren blev det protester minsann! "Mamma, bebisen har inga ben! Den kan inte gå."

Där fick mamman så hon teg. För mamman vet helt klart med sig att hon försökt tala om att bebisen inte kommer att kunna gå, springa och leka tillsammans med lilleman. Fast hon nöjde sig med att säga just så. Glömde visst detaljen som att benen faktiskt finns på plats ändå.

Inte för att lillemans utfrågning skulle ha stannat där isåfall. Mamman kan mycket väl föreställa sig följdfrågor i stil med: "men varför kan bebisen inte gå på benen?", "fungerar inte bebisens ben?", "måste vi laga dom?", "vad lagar man dom med då? tejp? skruvmejsel?"...

Fniss

Ibland kan det behövas lite motprestation från gossegubben, som motvikt till vaknätter, trotsutbrott som får det att fladdra i gardinerna, tusen-varför-frågor-i-minuten, tjat, tjafs och sjuttioelva "vänta, låt bli".

Mamman kräver inte alls mycket. Inte mycket alls. Pyttigt lite egentligen. Det räcker med situationer som bilden nedan. Mamman nöjd så. Eller rättare sagt, mamman asgarvigt nöjd så.

Olika tårar

Vissa dagar är läget i det grå huset en smula krisartat. Inget går att genomföra utan konflikt, skrik, tjafs och gråt. De tårar som då rullar ned för kinderna på lilleman är av ren ilska och frustration och dessa kan göra liite ont i mammahjärtat - men inte tillräckligt för att beveka mamman.

Sedan finns det ju tårarna som kommer vid olyckor, snubblerier, såruppkomster och bulor. Sådana tårar vill mamman bara trolla bort så fort hon bara kan, med alla till buds stående medel (plåster, kalla skedar, blåsablåsablåsa, pussar... osv).

Ikväll var det dock tårarna av ren trötthet som rann ned för de söta små kinderna. Och är ett litet gossebarn riktigt trött kan minsta lilla motgång starta tårkanonerna... Då kan det strömma stora tårar när man inte får gå och bada med detsamma (mammans svar att det väl kunde vänta till efter kladdkakefikat var helt värdelöst). Eller när pappan inbillar sig att han duger till att följa med på toaletten. För att inte tala om hur hemskt pappan beter sig när han lånar lillemans alldeles egna "mätare" (ett sådant där utdragbart måttband av tunn metall) UTAN ATT FRÅGA ("Men det är ju miiiin! Mammma har skrivit mitt namn på den.... uuuuäääääää!")!!
Dessa tårar försöker mamman torka bort så gott hon bara kan, visst är det hemskt att se lilleman så förtvivlad. Samtidigt är det emellanåt lite svårt att hålla masken, leendet vill gärna krypa fram när man står ansikte mot ansikte med denne snart treårige trötta, trötta dramaqueen.

Rekord

Idag har nog lilleman satt hastighetsrekord. Av det lååååångsamma slaget. Aldrig har det nog tagit så lång tid att klara av skogspartiet mellan liften och backen i Klappen. Kära nån. För att vara så kort bit hann gossen med otroligt mycket. Ramla xx antal ggr, tappa skidorna, "tappa benen", prata med mormor, hamna felvänd i åkriktningen... Ja, ni är väl med på ett ungefär?

Men, ner kom de. Och väl i backen så verkade ändå gossebarnet ha rätt kul (lillemanscitat: "oooiiiiii!!"). Fast inte blev det många åk avklarade. Om det ska ta 30-40 minuter mellan avstigning från lift och faktisk placering i själva backen så hinner man inte med så mycket innan ett barnasinne tröttnar.

Så det får bli till att nöta några vändor till innan sportlovet. Ska det fortsätta i samma stil ligger lillemans fjällenresa en smula risigt till. Men, ingen har gett upp hoppet än!

Ständig jour

Alltid redo för nya äventyr och utmaningar? Bli mamma vettja!

Det går aldrig att veta vad som väntar runt hörnet, vad nästa lilla hinder på vägen kan bli, hur mycket skrattkramp i magen nästa underbara lilla uttalande kan ge eller varför inte tala om hur nästa natt ska arta sig?

Natten inatt bjöd på några små överraskningar kan man säga. Mamman väcktes av det vanliga ropet från pojkrummet: "maaaammaa, kooom!". Om mamman verkligen var vaken när hon famlade sig fram till gossens säng är väl en smula tveksamt och så går det ju inte att ha det. Antingen sover man eller så är man vaken. Tydligen.
För mammans dvala fick ge vika för andra aktiviteter. Ganska så vanliga sådana till en början. Inte var det bara att hämta över det lilla halvvakna barnet till den varma, lockande mammasängen inte. Nappen var ju borta!? Något som kan ha inträffat x antal ggr tidigare. Mamman letar ivrigt på de vanliga ställena: runt i sängen, under täcket, mellan sängen och väggen och som sista sega val: under sängen (något som kräver att lilla vägglampan tänds och ökar på vakenheten... hua). Men, det tål tydligen att upprepas: nappen var borta! Med hjälp av pust och stön (efterhängsna polare de där två) forslas gossen över till mammasängen och mamman själv får bege sig till nedervåningen och hämta en ny napp. Trötta, trötta mamman släpar sig upp för trappan igen och lagom till att mammafoten placeras på det sista trappsteget hörs från sovrummet: "mamma, jag hittade tutten - den ligger i kudden!". Bah! Tänk att mamman inte letade där - inuti örngottet! Solklart gömställe för bortsprungna nappar....

För att ge hela denna lilla skattjakt lite extra glans och glamour kan mamman tillägga att allt utspelade sig mellan kl. 03.10 och 03.30. Välkommen till det grå huset. När som helst.

Kväll

Efter en sådan strålande morgon som beskrevs i inlägget nedan (hur många gånger ska mamman behöva köra bil med tårar i ögonvrårna??) så var det skönt att kvällen faktiskt inte avslutades på samma eländiga vis.

Istället har underhållningen bestått av: BUBBELBAD! Och vilken hit!! Sist gossen provade att bada med bubbel var han ca ett år och skulle bada tillsammans med kompisen G. Lilleman stoppade i tårna, såg att de försvann, blev jätterädd och gallskrek. Sedan har badvattnet varit klart och bubbelfritt.

Tills ikväll. Pappan shoppade grönt piratskum i helgen och det var bra handlat kan man säga:

Det gick att bli Maja Grädd(skum)nos...

... och fixa värre skägg än tomten.

Och han passade på att göra moster stolt, läs och förundras kära vän: "mamma - det går att göra musik med skummet!" (dvs om man har fötterna fulla med skum och sedan försiktigt trampar mot badkarskanten - ljudet är obeskrivligt, men tydligen helt klart musikaliskt!)

Morgon

Ibland får faktiskt mammor prova på hur det är att vara i den där fasen då man lär sig en massa nytt hela tiden. Tack för att du delar med dig av det, lilleman. Kanske.

Imorse fick mamman nämligen höra hur ooooont det gör att ta på sig en fleeceväst. Efter det kom upplevelsen om hur mycket högre det gick att skrika när benen skulle i overallen (inget urval i skriken dock, det gick tydligen inte att variera "aaaaaaaaaaaaaaaajjjjjjjjjj" på så många olika sätt). För att inte tala om hur smärtsamt det är när gummibanden inte sitter fast under skorna. Men det var ju inget att jämföra mot hur högt man måste vråla när väl gummibanden faktiskt var under skorna. Och kliva utanför dörren själv kan man också gapa och skrika sig ifrån. Fast det gör tydligen väldigt ont när mamman då lyfter upp en i overallen och bär ut hela kånkarången på bron.

Så, efter en sådan strålande uppvisning kunde det väl bara fortsätta i samma stil. Varför bryta ett mönster liksom? Tjafsandet och skrikandet upphörde inte förrän lillemannen kravlat upp i soffan brevid fröken E på dagis och väntade på att få höra en saga. Godmorgon-saga, någon??

Nästan

Men inte riktigt? Lilleman skulle i torsdags ha börjat på dagis igen efter hela långa julledigheten. Men. Det blev inte riktigt så. Febern slog till som på beställning, här har mamman och pappan varit lediga i omgångar och alla har varit så friska och krya. Så när vardagen kommer och knackar på har den tydligen sjukan i släptåg! Nu finns det ett väl vävt skyddsnät kring den lille gossen, så det går ingen nöd på någon alls faktiskt! I torsdags var det farfarn som underhöll barnet och igår var hela familjen Mormor hemma och kunde leka.

Nu har väl den mesta febern gett med sig faktiskt, än har det dock inte dykt upp någon förklaring till hettan (39 grader). Fler tänder? Tre-dagars-feber? Förkylning på gång? Vet ej, vet ej. Det visar väl sig så småningom och spelar i det stora hela ingen större roll. Det är uppladdat med mer Alvedon, nässpray och så vidare så det mesta borde kunna hanteras.

Idag har lilleman faktiskt inte haft någon feber, men däremot verkar det vara något som dröjer sig kvar i den lilla, lilla kroppen. För någon ork att hantera minstaste lilla pyttemotgång finns bara inte. All form av mothugg eller åtsägelse (nej, du får inte röra den stora rullen med täckpapp för den gör dig jätteilla om den välter!) har genererat stora tårar, världselände och sorg. Känslor överhuvudtaget har varit svårt att hantera och att känna efter själv går inte alls. Så när det var lunchdags ropade/skrek lilleman gråtande åt mamman att han minsann inte vill ha några våfflor, för det tycker han inte om (Han tycker inte om någon mat just nu. Fast han äter allt. Efter en stund)!! När mamman då svarar att hon iallafall är hungrig och vill ha mat, blir svaret att gossen nog också är hungrig... Puh!

Bättre

Nåväl, tack och lov är inte alla dagar som gårdagen. Dagen idag har varit helt klart bättre. Började riktigt mysigt och bra imorse, fortsatte med ett skakigt mellanspel på förmiddagen (som dock rara mormorn lyckades rädda) och en riktigt rolig mathandlingsstund (vilken hit de är de där varuvagnarna som har en bil längst fram!).

Lilleman gjorde en mycket bra insats som shoppingassistent, mamman visste inte hur hon skulle lösa problemet med en full papperskasse, en plastpåse och en förpackning välling fördelat på ynka två armar (någon miss där i konstruktionen av mammor kanske??) och många metrar till bilen. Men - ingen fara när det finns sådana duktiga små killar som lilleman! Vällingpaketet tog han ansvar för hela vägen fram till bilens baksäte (nä, någon baklucka var det inte att tänka på att få upp i denna kyla). Det var till och med så att en okänd äldre farbror stannade och berömde mammans duktiga hjälpreda!

Avslutar med en finfin bild från en annan bra dag. Bilden kombinerar två av mammans största lyckoämnen i livet i perfekt harmoni:

Gossen-tvärt-emot

Idag har Arga Mamman och lilleman haft en tung, dyster och utmattande dag. Puh! Vilken utmaning det kan vara att försöka vara Snäll Mamma till en liten gosse som verkar ha bestämt sig för att allt mamman vill göra är precis det han inte vill göra. Oavsett om "görat" är sådant som måste utföras eller om det är saker mamman planerat nästan enbart för att göra saker gossen tycker är kul.

Just för dagen var det ett besök hos barnmorskan som skulle avklaras. I snart en vecka har mamman och lilleman pratat om att åka och lyssna på bebisen. När väl det minnesvärda (???? = klara tydliga frågetecken efter detta, var så säker!) besöket skulle avklaras, blev det tvärnit. Inte bara tjafs och gråt med stilla tröst efteråt. Här är det totalkollision som beskrivs. Ingenting fungerade! Han. Ville. Inte. Följa. Med. Ville inte klä på strumpor. Ville inte ha täckbyxorna. Ville absolut inte ha någon grön jacka. Ville inte stå på benen. Sparkade och slogs. Skrek och grät.

Inga hot, inga trix (kolla här, är det mormors eller mammas fot som kommer ut ur täckbyxorna?), inga mutor (men vi skulle ju lyssna på bebisen och sedan gå och fika!?) och ingen som helst övertalning fungerade. Tyvärr fick resultatet bli av det mer sedelärande och fruktansvärt jobbiga slaget. Arga Mamman fick sätta sig i bilen och lämna kvar den lilla gossen hos mormor (lilleman ville inte sova hemma inatt, mormors säng lockade mycket mer). Arga Mamman försvann så fort den svarta racerbilen lämnade mormors gård... Istället försökte Ledsna Mamman att köra bilen samtidigt som hon fick blinka bort tårarna ända fram till barnmorskans väntrum....

Mamman VET att lilleman verkligen måste lära sig att hans agerande har konsekvenser. Mammans hot måste verkställas emellanåt, så att de faktiskt inte bara blir tomma hot som gossen kan genomskåda. Det är ju bara på det viset lilleman kan lära sig att det mamman säger stämmer. Han kan inte få sin vilja fram jämt och beter man sig som han gjorde idag får man faktiskt inte göra några roliga saker. Men om mamman till slut inte har med sig tvärilske trots-pojken blir faktiskt mammans saker-att-göra lite mindre roliga.

Gott nytt 2010!

I det grå huset firades nyårsafton tillsammans med bara den lilla familjen. Mysigt! God mat som slängdes ned i magen i lite "all hast" innan det var dags för en liten sångstump i kyrkan. Väl där var lilleman en så duktig men väldigt nyfiken liten publik - men en härlig prällepelle hanterade nyfikenheten på allra bästa sätt! När gudstjänsten var över fick gossen följa med och titta både inne i sakristian och uppe i predikstolen!! Vilken grej... härligt med människor som kan hantera både stort och smått! Då har man nog hittat rätt roll i livet.

(Ja, är man inte fyllda tre år är det helt okej att fira in det nya året helt utan glitter, glamour och finskjorta. Lilleman är minst lika söt i traktortröja och såsfläck på kinden...!!)