Bebistrots

Lilleman kan verkligen ha ett sjujäkla humör. Enligt pappan är inte det så konstigt med tanke på vem som är hans mor. Enligt mamman ska man inte tro på särskilt många av pappans teorier. Iallafall. OM, och mamman menar verkligen OM, det skulle finnas minstaste lilla gnutta sanning och verklighetsförankring i pappans påstående så borde det teoretiskt sett vara så att lilleman fått en humörportion som räcker och inte lämnar något över.

Fast. Det stämmer minsann inte. För hur som haver så har pysen humör han med. Men av den mer stillsamma och hanterbara sorten, som att morra, skrika och dra i byxben. Det gör han ofta. Mer sällsynt är tack och lov den där gnälliga och ingenting-du-gör-kan-någonsin-vara-rätt-idag som lilleman däremot är expert på. Imorse gjorde pysen dock ett ordentligt försök att nå up till brorsans nivåer. Så snart pappan pussat hejdå och rattat iväg Skodan till jobbet så brakade det lös! Pust och stön. Inget var bra. Alls. Inte leka, inte sitta i knät, inte bli buren, inte klä på, inte sitta själv, inte äta gröt (känner ni igen ett visst välbekant treåringsmönster??).... Det går att sammanfatta morgonens ljuvlighet i ett litet konstaterande; mamman åt färdigt sin frukost när hon kom hem från dagislämningen och pysen sov sött ute i vagnen.

Överallt

Lilleman hit och lilleman dit. Än pysen då, kan kanske en trogen läsare undra? Jo, han är med. Och överallt.

Om han inte ålkryper precis överallt så fastnar han under en och annan stol eller river storebrors legobyggen. Emellanåt eller väldigt ofta så drar han sig upp till stående med hjälp av vad som finns till hands. Sedan står han där och svajar (tungt på mitten liksom) och njuter av allt han inser att han numera kan se och nå.

Framtida yrke för pysen ser ut att bli elektriker. Han har ett fenomenalt sinne för att hitta alla obevakade (läs: opluggade) vägguttag och sladdar. Hans favorittillhåll är vid TV:n, för där erbjuds både sladdar och uttag med en stor, fet bonus: boxern och DVD:n. Kul värre, serru. För pysar alltså, inte mammor. Mammor får mest hjärtsnörp och akut ögon-i-nacken-brist.

Pedagogik

Det finns ju lite att välja mellan om man inte vill vara vanlig och kommunalig. Montessori, Waldorf, Reggio Emilia och så vidare. I det grå huset tillämpas för närvarande skräppedagogik (alltså som SkogsMulle och Skräp-Lisa á la 2010!?). Då plaståtervinningen och komposten har avklarats var det idag dags för soptippen i sällskap med morfarn. Lilleman bar och slängde, sorterade och lärde.

Tihi tihi, var ska detta sluta?

Gröngöling

Green is the new black. Go green! Ecodriving och KRAV. Pju. Inte lätt i miljömuppsdjungeln inte. Men mamman har den finaste lilla vägvisaren som finns. Imorse pratades det om detta:

Lilleman: "- Mamma, har du köpt en ny blomma?"
Mamman: "- Ja, den gamla hade blivit så vissen och skruttig."
L: "- Jaha, klippte du sönder den?"
M: "- Nää, jag slängde den."
L: "- På komposten?"


Fotnot: Pappan hade burit ut blomman, men inte till komposten. Men efter lillemans kommentar så rättade så klart mamman till det lilla misstaget.

Plastik

Mamman är nästan alltid väldigt, väldigt stolt över sina små. Ibland "ställer de till" och gör saker som gör att mamman knappt vet var hon ska göra av all denna stolthet. Igår hände det, i samband med att lilleman plockade ihop efter sin lek/inventering av mormors köksskåp:

Lilleman: "-Mormor, var slänger ni plast?"


YYYEEEEEESSSS!!!!!! Mammans gröna lilla hjälte. Puss!

Sammalika

Nämen se här, folk på TV har det faktiskt likadant i sin vardag som somliga i det grå huset (se inlägget "Åhitådit" för att förstå vad mamman tycker är likadant). Så skönt. Då känner sig mamman iallafall liiite mindre usel och ensam i tjafsträsket.

Läser man vidare i Isabelles fina blogg kan man hitta en massa kreativa och duktiga saker. Bland annat hittade hon sin brudklänning på second hand, sydde om den och kortade av och av resterna sydde hon en näbbklänning till sin fina dotter. Ööhh... I tisdags sydde mamman ett litet draperi till badrumsskåpet, det första hon sydde på länge, länge, länge. Så nu tycker mamman att det är dags att plocka fram det där man säger om mina barn och andras ungar - man ska inte jämföra alltför mycket.

Reklam!!

Mamman är verkligen ingen storbloggare och behöver heller inte bli det. Därför försöker hon inte ens fixa med annonser och annat krimskrams - hit kommer ni som vill läsa om pysen och lillemans äventyr och inte så mycket mer, inte sant?

MEN. Nu ska här in ett litet undantag. För Birgits och Elsas skull. Och för alla andra mammor, kvinnor och flickor som världen behöver och vill ha kvar. http://www.cancerforsakring.se/?bannerId=2280

Det är alltså ett försäkringsbolag som tack vare min länk skänker 10 kr till Rosa Bandet. Gör en insats du med - klicka här för att skapa en egen länk och/eller läsa mer!

Åhitådit

Det är inte alltid så lätt att vara mamman. Eller lilleman. Eller pys heller vad det verkar som emellanåt. Tvära kast mellan vad som är lätt och vad som är svårt är det också.

Imorse urartade hela klä-på-sig-för-att-åka-till-dagis proceduren. Lilleman deklarerade högljutt hur ont det gjorde när mamman hjälpte till att sätta på den ena strumpan (?!). Då tyckte mamman att han kunde ta på sig den andra själv, så det inte skulle göra lika ont. Men det gick ju så klart inte. "Jag kan inte!!" (något han visst kunde så sent som igår) Då gossebarnet skrek detta samtidigt som han endast låg på golvet och höll strumpan i handen tyckte mamman att han faktiskt inte försökt ens. Tyckte däremot lilleman att han gjort. Sedan fortsatte det i samma stil, dvs när mamman tyckte lilleman skulle göra en sak så ville han inte det utan svarade med vrål, tårar, spark och bank på diverse dörrar och inventarier. Allt oavsett om mamman försökte busa, locka, låta bli att svara, bli arg eller byta spår. Det slutade med att den svettiga och ganska så ledsna mamman bar ut en lika svettig, påklädd lilleman till bilen utan stövlar och vantar (tilläggas bör att mamman på fullt allvar övervägde att strunta i dagis idag, det hela verkade helt klart inte värt det).

Från detta kaos till eftermiddagens supermyslek kan man fundera om det faktiskt handlar om samma barn! Båda pojkarna lekte tillsammans på golvet, utan att varken bråka eller skrika. Detta genom att pysen höll sig till sina leksaker och var nöjd med att bara titta på när lilleman lekte med sina. En högst lycklig och osvettig mamma kunde nöja sig med att vara betraktare och försöka störa så lite som möjligt.

Tur att sådana små stunder av lycka kan vara så effektiva batteriladdare. Annars skulle någon snart halka i den våta lilla fläck som mamman skulle förvandlas till...

Blött

Lilleman började leka med en plastpåse, en tom yoghurthink och vattenkranen. Han hällde, plaskade, kramade ur och började om igen. Mamman varit med förr och insåg ganska snabbt att det hela bara kunde sluta på ett sätt. Men... gofisen var så himla koncentrerad, fokuserad och SÖT att mamman inte hade hjärta att avbryta det hela. Det fick gå så länge det mesta av vattnet stannade på diskbänken. Mamman nöjde sig med att leka fotograf och sedan bara vara en mysande publik. Härliga, engagerade unge!


Fotnot: det slutade "så klart" med vatten på hela golvet och på mamman och på lilleman. Men det var det värt. Handdukar och nya, torra kläder har familjen gott om. Några bilder bjuds det tyvärr inte på, den stora datorn är nedmonterad - pysen ska få eget rum!

Orkpåfyllning

Halsbandstillverkning. Bullfika. Soffmys. Paketinslagning. Majsplättslunch. Sagostunder. Legobygge. Spontansång.

Allt detta i sällskap med goaste lilleman. Sedan en stark avslutning i form av en barnvaktskväll i glada vänners lag till tonerna av tre duktiga spelemän. Åh. Som rosa fluff kring ett trotstrött mammahjärta.

Svårt

Mamman vill gärna vara till lags och agera på ett sådant sätt som gör att frid råder i det grå huset. Det lyckas hon inte alltid med. Till mammans försvar bör nog tilläggas att det inte alltid framstår speciellt tydligt och klart hur hon ska agera för att det ska vara så där härligt fridfullt och harmoniskt. Ibland verkar det vara så att huvudsaken mamman bestämmer något - så skulle det ha bestämts åt tvärt det andra hållet. Men om då mamman ändrar sig/säger att det går minsann att göra på det andra viset också... ja, då är det ganska ofta fel det med. Fast det var rätt alldeles nyss. Rätt fast fel. Och inte riktigt bra hur som.

Puh. Fast de senaste dagarnas fel-fast-rätt-och-alldeles-tokigt fick sin förklaring i natt. Lilleman har hostat i några dagar och nu har här promenerat in den trista febern. Så idag vilar han ut hos farmorn och farfarn tillsammans med DVD-filmer, långkallingar och Alvedon. Vem orkar vara glad och tillfreds när man är sjuk liksom?

Nåja

Denna dagen, ett liv. Jamensåkandetvaraja.

Mamman nöjer sig med det citatet, försöker pusta ut en smula och se framåt/bortåt/en-annan-dag:åt. Finns inte ork eller inspiration till mer utsvävande förklaringar än så. Nöj er med bildbevis på det som beskrivs här istället.

Infrastruktur

Alltså dom däringa ministrarna nere i storstan kan dribbla bäst de vill med pengarna som ska ge tillgång till Sverige för alla. I helgen löste lilleman problemen på ett kick. "Tåget" ni ser på bilden körde mamman och lilleman till Söderland, Stockholm, Pruttland och Iggesund. Och det från en ö utan tidigare (kända) landförbindelser. Det ni.

Risajkling

Imorse var lokalblaskan mammans sällskap till frukostthéet. Mittidan blev det pysens förströelse medan mamman diskade. Tänk. Det är väl återbruk om något. Synd bara att mamman inte går med på den sista biten i kedjan; att pysen äter upp tidningen. Någonstans går gränsen brukar det heta. I det grå huset går den precis där. Till pysens förtret förstås.

Två

Nog är det bra fint att få vara två...