Bebistrots

Lilleman kan verkligen ha ett sjujäkla humör. Enligt pappan är inte det så konstigt med tanke på vem som är hans mor. Enligt mamman ska man inte tro på särskilt många av pappans teorier. Iallafall. OM, och mamman menar verkligen OM, det skulle finnas minstaste lilla gnutta sanning och verklighetsförankring i pappans påstående så borde det teoretiskt sett vara så att lilleman fått en humörportion som räcker och inte lämnar något över.

Fast. Det stämmer minsann inte. För hur som haver så har pysen humör han med. Men av den mer stillsamma och hanterbara sorten, som att morra, skrika och dra i byxben. Det gör han ofta. Mer sällsynt är tack och lov den där gnälliga och ingenting-du-gör-kan-någonsin-vara-rätt-idag som lilleman däremot är expert på. Imorse gjorde pysen dock ett ordentligt försök att nå up till brorsans nivåer. Så snart pappan pussat hejdå och rattat iväg Skodan till jobbet så brakade det lös! Pust och stön. Inget var bra. Alls. Inte leka, inte sitta i knät, inte bli buren, inte klä på, inte sitta själv, inte äta gröt (känner ni igen ett visst välbekant treåringsmönster??).... Det går att sammanfatta morgonens ljuvlighet i ett litet konstaterande; mamman åt färdigt sin frukost när hon kom hem från dagislämningen och pysen sov sött ute i vagnen.