Det är inte alltid så lätt att vara mamman. Eller lilleman. Eller pys heller vad det verkar som emellanåt. Tvära kast mellan vad som är lätt och vad som är svårt är det också.
Imorse urartade hela klä-på-sig-för-att-åka-till-dagis proceduren. Lilleman deklarerade högljutt hur ont det gjorde när mamman hjälpte till att sätta på den ena strumpan (?!). Då tyckte mamman att han kunde ta på sig den andra själv, så det inte skulle göra lika ont. Men det gick ju så klart inte. "Jag kan inte!!" (något han visst kunde så sent som igår) Då gossebarnet skrek detta samtidigt som han endast låg på golvet och höll strumpan i handen tyckte mamman att han faktiskt inte försökt ens. Tyckte däremot lilleman att han gjort. Sedan fortsatte det i samma stil, dvs när mamman tyckte lilleman skulle göra en sak så ville han inte det utan svarade med vrål, tårar, spark och bank på diverse dörrar och inventarier. Allt oavsett om mamman försökte busa, locka, låta bli att svara, bli arg eller byta spår. Det slutade med att den svettiga och ganska så ledsna mamman bar ut en lika svettig, påklädd lilleman till bilen utan stövlar och vantar (tilläggas bör att mamman på fullt allvar övervägde att strunta i dagis idag, det hela verkade helt klart inte värt det).
Från detta kaos till eftermiddagens supermyslek kan man fundera om det faktiskt handlar om samma barn! Båda pojkarna lekte tillsammans på golvet, utan att varken bråka eller skrika. Detta genom att pysen höll sig till sina leksaker och var nöjd med att bara titta på när lilleman lekte med sina. En högst lycklig och osvettig mamma kunde nöja sig med att vara betraktare och försöka störa så lite som möjligt.
Tur att sådana små stunder av lycka kan vara så effektiva batteriladdare. Annars skulle någon snart halka i den våta lilla fläck som mamman skulle förvandlas till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar