Vintervitt

Det grå huset ligger inbäddat i ett mycket tjockt lager snö. Mysigt som bara den tycker mamman, jobbigt tycker pappan som fått skotta tre gånger om dagen i flera dagar och hur kul som helst tycker lilleman som får prova på diverse skojsiga vinteraktiviteter:

Juleklappen från farmorn och farfarn har premiärats
"Snöröjning" vid lekstugan
Och sist men inte minst (men inte förevigat med bild, tyvärr) så har gossen fått hoppa från garagetaket ned i snön. Där fick pappan komma och dra upp lilleman, när man sitter fast i snö upp till bröstkorgen är det svårt att ta sig loss själv...

Julhälsning

Från alla i det grå huset till alla mammans trogna läsare: GOD JUL!

Rikskass bild: mamman, kreativt julpynt: lilleman

Juletid

Här kommer en härlig bildkavalkad....

I det grå huset finns världens finaste lucia (som för närvarande vägrar klippa sig eftersom han lever i det underliga föreställningen att en lucia måste ha långt hår - mamman undrar vem har sagt det???!)
Pysen är stolt som en tupp när han promenerar fram och tillbaka med lära-gå-vagnen (fram och tillbaka med stutt däremellan det vill säga)
När man har fått jullov kan man passa på att "baka med vatten"
Julgranen har så finfint pynt som passar både på grenarna och i munnen (gissa vem som tycker vad...)
Numera är pysens kläder väl skyddade vid matintag (eftersom en vanlig hakklapp inte alls får godkänt av den lille), något som kommer väl till pass när gossebarnet fått smak på clementin i minibitar
Och sist men inte alls minst så har det utförts tappra försök att få till den i det grå huset klassiska framför-granen-bilden, som lilleman inte ens ville fastna på

Kvällslyse

Kvällsfikat blir lite extra trevligt om man äter filen iklädd endast lilablommiga kalsonger och pannlampa.

Bara i det grå huset, gott folk. Bara i det grå huset.

Julgran

Igår kväll kläddes julegranen i det grå huset. Då fick mamman inse att:

- "Jag hänger morötterna här och där bak, mamma!" Morötter?? Mamman hade inget minne av några morötter bland julpyntet? Hade familjen fått besök av Pettson och Findus? Näe då. Men lilleman hade faktiskt en ganska så bra beskrivning som stämde bättre än "verkligheten". För vem har sett röda istappar?

- Mamman kommer få hjärnsläpp eller psykbryt när som helst. Granen har varit klädd i mindre än ett dygn och hon har redan ledsnat på att höra lilleman gräla på pysen ("nej, du får inte, det är ajaj") och själv därefter få tjata om att det faktiskt inte gör något, att även små pysar måste få känna på allt det fina och att det inte hänger några kulor av farligt glas så långt ned att småfingrar kan nå. Puh... det är lååångt till julafton och ännu längre till tjugondedag Knut...

- Mamman hade inte behövt tänka på att göra barnvänligt chokladgodis för lillemans skull. Vid julens första provsmakning av årets julgodisblandning lät han sig väl smaka av alla sorter; kola som marknadsnougat som chokladkrisp. Inget är för segt eller kladdigt för en sötsaksälskare som lilleman. Påminner mamman om någon annan i familjen..?

- Alla mammans samlade fina, udda glaskulor borde få vila i sina skyddande papper tills gossarna är tjugotreårsåldern eller något. Två vackra stackare fick gå hädan, en olycka var mamman skyldig till och en härrörde till lillemans svårighet att lyssna till de trixiga orden "vänta!" och "låt bli!".

Smartskaft

Lilleman har verkligen svaret på det mesta. Vid morgonens julpyntande konstaterade mamman att alla tomtar nog inte kan få vara framme i år, då det inte riktigt går att pynta som vanligt i pysens närvaro. Lilleman kläckte det kloka (men inte så genomförbara kanske) förslaget att: "pappa kan spika krokar i taket och så hissar vi upp en hylla där och så kan vi ställa tomtarna där, för då når inte lillebror".

Alla borde ha en lilleman. Då skulle de flesta världsproblem snabbt bli ett minne blott.

Fortplantning

Lilleman funderar mycket för närvarande. Det är döden och vad som händer när man dött ("om man dör här blir man en ngel och om man dör i djungeln blir man en tiger") ena dagen. Dagen därpå är det hur bebisar kommer in i magen.

På det sista där gick mamman bet på förklaringen-på-en snart-fyraårings-nivå, så igår var mamman och gossarna på bibloteket och lånade boken "Så blev jag till". Lilleman ville läsa den redan imorse men tiden räckte inte till. Mamman fick lova att läsa den efter dagis istället.

Mamman har förvarnat dagispersonalen om lillemans nya intresse - han brukar ju vara väldigt pigg på att berätta om det han lärt sig...

Kräka

Usch! Pysen är sjuk. Av den där sorten man som mamma kan "önska" sig ibland när spegelbilden hoppar fram och slår till rätt i mjuka degmagen, men som i verkligheten aldrig är speciellt välkommen. Fulla sängen inatt, i mammans hår, på pyjamasen, och i matstolen imorse. Blä, blä, blä. Behöver det poängteras hur skönt det är med egen tvättmaskin?!

Egentligen skulle den lille provat att sova utan mamman för första gången nu i natt. Det får bli en annan gång. Inte har mamman hjärta att lämna bort sin sjukling. Och inte är hon speciellt välkommen bland pappans arbetskamrater på restaurangen ikväll heller. Vin till maten - och magsjuka som nattaktivitet kanske? Mjae.

Farvältårar

Pysen har fattat det där med att mamman faktiskt kan "försvinna" och inte komma tillbaka med detsamma bara för att någon ropar/skriker/gråter. Han kryper fram till dörren som mamman försvunnit ut igenom och sitter där och gråter. Han kan bli distraherad under en stund och så kommer han på sig och så måste han kika på dörren och gråta en skvätt igen.

Uff. Stackars, stackars liten. Det lämnar inte den allra mest harmoniska känslan i mammahjärtat direkt.

Bildbevis

Äh, mamman borde verkligen ägna sig åt det som brådskar mer än just det här inlägget. Men hon har fått en tår i ögat och nyp i hjärteroten när hon sitter och bläddrar bland alla små guldkorn till minnen. Så... hon vill dela med sig lite av det till alla er därute... Helt enkelt det sötaste som finns:



Fotnot: Ja, bilden på den sovande lilleman har ett antal månader på nacken. Nappen är sedan länge borta och ingen sörjer det, men nog var han söt när han tryggt slumrade in med tröst i munnen...

Mothugg

När morgonen bjudit på stortjafs kring:
# tvätt av mun och händer ("jamen då blir jag ju blööööt" - eh, vem är den ende som faktiskt älskar att diska i det grå huset?)
# påklädning av fleeceväst ("jag svettaaaaas" - kanske ska prova att sluta vråla?)
# lillebrors upptäcksfärder ("han biter på min kudde!!!")
# mammans förmåga att hålla i pysen och samtidigt ta på lilleman vantar, sockar och stövlar (för att förhindra ovan nämna kuddbitning)

... då är det olägligt av omvärlden att bidra med ytterligare svårigheter. Mamman har då väldigt svårt att ha överseende med sista-minuten-upptäckten av att mammans bilnycklar befinner sig på ett tåg på väg till Luleå. Inte blir det bättre av att pappans kopia av sagda nycklar fick letas fram i källaren via telefonbeskrivningar (pappan var på väg till Gävle). Mammans huvud höll på att explodera när hela svettiga ekipaget till slut tagit sig ut till bilen och mamman där finner att pappan inte hållit sitt löfte om att sätta i motor/kupévärmarsladden. Minus 12 grader kallt, jomantackar. Nåväl, kanske bra med svalka till den ilskna mamman....

Värk

Ibland skulle mamman vilja vara lite mindre mamma. Eller pausa tiden. Eller något liknande. Idag är ibland. När huvudet verkligen visar var det sitter och hur mycket det påverkas av i princip alla rörelser och ljud, då vill mamman faktiskt helst bara dra täcket över huvudet och sova sova sova.

Då vill hon egentligen inte tampas med pysen som tyckte det var en bra idé att vakna hundrasjuttioelva gånger inatt. Inte heller maka åt sig så ytterligare en gosse kunde vara med och slåss om utrymmet i sängen. Mamman ville inte alls försöka övertala pysen att gröten faktiskt är god och bra (som den var för bara en vecka sedan... men då var då och nu är nu uppenbarligen) och bör hamna i magen istället för på golvet, i ögonbrynen, på kläderna eller bordet. Inte heller var det vidare trevligt att informera lilleman om att juicen var slut, för det måste små pojkar tydligen vråla en minut eller två om.

Men. Det blev så ändå. Vila skallen kan mamman göra i ett annat liv som hon faktiskt inte längtar efter alls. Men ibland som sagt. Bara liiite mindre mamma och mer... sömn och kuddkramar.

Nattasysslor

Kanske är det grå huset på väg att få det lugnare om nätterna. Efter söndagsnattens rekord på fyra timmars hostskrik, blev det lite bättre under måndagsnatten då det "bara" blev två timmars vakentid som var relativt befriade från just hostskrikandet (tack för det tant doktorn!) utan mer innehöll sängkravlande, stök, prat och smågnäll.

Så mamman hade höga förväntningar för natten som nyss (eller för dryga timmen sedan) tog slut. Kanske det kunde stanna på bara en timme då, med tanke på statistiken?

Och faktiskt - det blev ännu bättre! Bara ca en kvarts gråt och illvrål!! Tack till mammans finaste pys.

All tid i övrigt skulle man ju kunna inbilla sig att mamman och övriga familjen snusade sött. Mohahahaha... Eh, nej. Icke. Det betydde bara att mamman inte spenderade mer än en kvart försökandes trösta en mycket arg bebis. Men, sova hela natten har mamman förträngt hur det känns att göra (bäst så eftersom det ändå inte hänt på tio månader). Nej, natten har varit hyfsad eftersom pysen förutom skriksvängen bara vaknat ca tre gånger, tuttat lite och somnat om. Och däremellan klämde stackars storebror in en kissat-i-sängen-omgång. Tack och lov att pysen sov då! Inget vidare att försöka riva ut blöta lakan och duscha av en ledsen och kall lilleman tillsammans med en ilsken bebis...

Att vara förälder är att ständigt befinna sig i händelsernas centrum, var så säker.

Snorunge

Bloggtorka? Jomenvisstserrö. Det blir så när nätterna blir långa och kölden sätter in... Eller snuvan och hostan. Inatt gick mamman och pappan skift i att trösta och gunga pysen. Mellan klockan tolv och klockan fyra var det alltid en pys och en vuxen vaken i det grå huset. Hosthosthosthost och däremellan gråt och skrik.

Kvart i elva idag ska mamman och pysen träffa farbror (eller tant, det vet man inte) doktorn. Mamman har god lust att bara stampa in och kräva medicin som gör gossen bra igen. Punkt. Fast att låta doktorn lyssna och känna är kanske en lite lämpligare metod. Provar väl det först då kanske.

Soffnötare

När pysen inte är överrens med mamman om nattrutinerna (att sova eller inte sova är tvistefrågan) och nätterna tar slut (???!) kring fem-snåret, jadå är inte mammaork eller mammainspiration på topp. Det kombinerat med att även lilleman slog upp sina blå vid 05.30 imorse förklarar aktiviteterna i det grå huset för närvarande. Trots vackert och kallt vinterväder och pysen sovandes i vagnen kurar mamman och lilleman under en filt framför TV:n och Trolltider. Om de somnar får ingen skvallra. Bara tassa på tå runt dem.

Godnatt

När Alfons Åberg inte vill somna hittar han på en massa ursäkter och saker som pappa Åberg ska göra istället. Ikväll (och ganska många kvällar före det) har pysen kört sin version av "Godnatt Alfons Åberg". Men. När man är bara nio månader bryr man sig inte så mycket nallar, kissnödighet eller monster i garderoben. Så man får hitta på andra saker som fördröjer insomningen lite... Som att "prata", snurra varv på varv i sängen, dra i lakanen, pussbita i mammans näsa, sätta sig upp och gnälla litegranna. Allt detta samtidigt som ögonen är på trekvart och huvudet är så tungt, så tungt.

Tänk så svårt det ska vara att bara slappna av och somna. Och tänk så fantastiskt söt man kan vara när man gör sitt bästa för att undvika just det.

Don Lilleman

Imorse på väg in på dagis:

Lilleman: "- Mamma, jag kan vara kär i tjejer."
Mamma: "- Jaså?"
L: "- Ja, jag är kär i Hanna, Elin och Linnea."
M: "- Oj då, vad roligt."
L: "- Ja, men inga fler. Det räcker så."

Vikarie

När mamman vaknar med huvudvärk har det kommit en massa snö under natten och pappan åker söderöver och blir borta i tre dagar. När mamman huvud är tungt som Gula Sidorna i pappersform ska det skottas och byggas snögubbe i skriande vit snö. När mammans kropp längtar efter sängen ska sittvagnen släpas över plogkanter och genom oplogad cityterräng.

Då mammahuvudet inte samarbetar bestämmer sig sönerna för detsamma. Då tålamodet redan är på minus kan det pressas lite ytterligare med hjälp av tomater i mjölkglaset, mikroskopiska sömnstunder, usel matlust, gröt på hallgolvet och noll intresse av att sitta själv vid andras matintag.

Ett grått hus och två små gossefjun någon? Om inte så får mamman helt enkelt hoppas på bättre huvud nästa dag.

Hjälte

Är det Aftonbladet som varje år "kröner" årets vardagshjälte? Nåväl, hursom. Ofta är det vanliga människor som klarat av och/eller utfört fantastiska saker. Idag hade mamman en vardagshjälte vid sitt matbord.

Inte räddade han livet på någon. Och inte släckte han någon eld. Inte heller hjälpte han någon med något ohyggligt svårt eller läskigt. Han var inte i närheten av något som var farligt varken för honom eller andra.

Men. Mammans vardagshjälte är treochetthalvt år och förtjänar hur mycket pussar som helst för hur han hanterade middagskaoset idag. Pysen var på sämsta möjliga humör, pappan satt fast i bilkö och maten stod på bordet. Lilleman höll sig lugn och ignorerade lillebrors ilskna vrål och tårsprut. När mamman fick vandra omkring och gunga, dutta och allt mer desperat försöka trösta - ja då lastade en hungrig kille in mat i munnen. När mamman till slut ta till det enda säkra tröstkortet en mamma har (vilket innebär en hyfsat låst ställning i soffan) - ja då fixade lilleman fler plättar på sin tallrik, lånade mammans kniv för att dela och passade på att ta till i överkant med grädden ("ojdå mamma, nu kanske det tog slut...").

Alltså en sann liten hjälte.

Puss.

Kallt

Imorse visade termometern på -4,5 grader. Brrr... Dagisdag som det är så kände mamman att det vore väldans trevligt att kunna packa in gossarna i en upptinad bil och allra främst slippa skrapa rutorna. Pappan har spenderat natten på annan ort så det fanns ingen utomhusservice att tillgå, lilleman snusade fortfarande och pysen var mammig. Vad göra? Jo, mamman fixade fram sockar och mössa och lindade sedan in lillpojken i bebisversionen av en slanket - det vill säga ett stycke gossebarn i storlek 74 iklätt ett stycke fleecemorgonrock i storlek 110/116. Färdigpackat och klart! Bara att pallra sig ut i morgonfrosten...

Borde

När kakorna står på bänken och väntar på glasyr och strössel. När tyget som ska bli gardiner bara hänger så där slarvigt och påtagligt på stolsryggen. När tvättkorgen börjar gå upp i sömmarna. När skymningen börjar komma utan en endaste lampa tänd. När pysen försöker bita i en ballong. Då borde nog mamman inte surfa.

Natten inatt? Jodåmantackar. En hel del hosthost och skrikskrik. Då blir liksom dagen inte alltid vad den borde vara.

Bebistrots

Lilleman kan verkligen ha ett sjujäkla humör. Enligt pappan är inte det så konstigt med tanke på vem som är hans mor. Enligt mamman ska man inte tro på särskilt många av pappans teorier. Iallafall. OM, och mamman menar verkligen OM, det skulle finnas minstaste lilla gnutta sanning och verklighetsförankring i pappans påstående så borde det teoretiskt sett vara så att lilleman fått en humörportion som räcker och inte lämnar något över.

Fast. Det stämmer minsann inte. För hur som haver så har pysen humör han med. Men av den mer stillsamma och hanterbara sorten, som att morra, skrika och dra i byxben. Det gör han ofta. Mer sällsynt är tack och lov den där gnälliga och ingenting-du-gör-kan-någonsin-vara-rätt-idag som lilleman däremot är expert på. Imorse gjorde pysen dock ett ordentligt försök att nå up till brorsans nivåer. Så snart pappan pussat hejdå och rattat iväg Skodan till jobbet så brakade det lös! Pust och stön. Inget var bra. Alls. Inte leka, inte sitta i knät, inte bli buren, inte klä på, inte sitta själv, inte äta gröt (känner ni igen ett visst välbekant treåringsmönster??).... Det går att sammanfatta morgonens ljuvlighet i ett litet konstaterande; mamman åt färdigt sin frukost när hon kom hem från dagislämningen och pysen sov sött ute i vagnen.

Överallt

Lilleman hit och lilleman dit. Än pysen då, kan kanske en trogen läsare undra? Jo, han är med. Och överallt.

Om han inte ålkryper precis överallt så fastnar han under en och annan stol eller river storebrors legobyggen. Emellanåt eller väldigt ofta så drar han sig upp till stående med hjälp av vad som finns till hands. Sedan står han där och svajar (tungt på mitten liksom) och njuter av allt han inser att han numera kan se och nå.

Framtida yrke för pysen ser ut att bli elektriker. Han har ett fenomenalt sinne för att hitta alla obevakade (läs: opluggade) vägguttag och sladdar. Hans favorittillhåll är vid TV:n, för där erbjuds både sladdar och uttag med en stor, fet bonus: boxern och DVD:n. Kul värre, serru. För pysar alltså, inte mammor. Mammor får mest hjärtsnörp och akut ögon-i-nacken-brist.

Pedagogik

Det finns ju lite att välja mellan om man inte vill vara vanlig och kommunalig. Montessori, Waldorf, Reggio Emilia och så vidare. I det grå huset tillämpas för närvarande skräppedagogik (alltså som SkogsMulle och Skräp-Lisa á la 2010!?). Då plaståtervinningen och komposten har avklarats var det idag dags för soptippen i sällskap med morfarn. Lilleman bar och slängde, sorterade och lärde.

Tihi tihi, var ska detta sluta?

Gröngöling

Green is the new black. Go green! Ecodriving och KRAV. Pju. Inte lätt i miljömuppsdjungeln inte. Men mamman har den finaste lilla vägvisaren som finns. Imorse pratades det om detta:

Lilleman: "- Mamma, har du köpt en ny blomma?"
Mamman: "- Ja, den gamla hade blivit så vissen och skruttig."
L: "- Jaha, klippte du sönder den?"
M: "- Nää, jag slängde den."
L: "- På komposten?"


Fotnot: Pappan hade burit ut blomman, men inte till komposten. Men efter lillemans kommentar så rättade så klart mamman till det lilla misstaget.

Plastik

Mamman är nästan alltid väldigt, väldigt stolt över sina små. Ibland "ställer de till" och gör saker som gör att mamman knappt vet var hon ska göra av all denna stolthet. Igår hände det, i samband med att lilleman plockade ihop efter sin lek/inventering av mormors köksskåp:

Lilleman: "-Mormor, var slänger ni plast?"


YYYEEEEEESSSS!!!!!! Mammans gröna lilla hjälte. Puss!

Sammalika

Nämen se här, folk på TV har det faktiskt likadant i sin vardag som somliga i det grå huset (se inlägget "Åhitådit" för att förstå vad mamman tycker är likadant). Så skönt. Då känner sig mamman iallafall liiite mindre usel och ensam i tjafsträsket.

Läser man vidare i Isabelles fina blogg kan man hitta en massa kreativa och duktiga saker. Bland annat hittade hon sin brudklänning på second hand, sydde om den och kortade av och av resterna sydde hon en näbbklänning till sin fina dotter. Ööhh... I tisdags sydde mamman ett litet draperi till badrumsskåpet, det första hon sydde på länge, länge, länge. Så nu tycker mamman att det är dags att plocka fram det där man säger om mina barn och andras ungar - man ska inte jämföra alltför mycket.

Reklam!!

Mamman är verkligen ingen storbloggare och behöver heller inte bli det. Därför försöker hon inte ens fixa med annonser och annat krimskrams - hit kommer ni som vill läsa om pysen och lillemans äventyr och inte så mycket mer, inte sant?

MEN. Nu ska här in ett litet undantag. För Birgits och Elsas skull. Och för alla andra mammor, kvinnor och flickor som världen behöver och vill ha kvar. http://www.cancerforsakring.se/?bannerId=2280

Det är alltså ett försäkringsbolag som tack vare min länk skänker 10 kr till Rosa Bandet. Gör en insats du med - klicka här för att skapa en egen länk och/eller läsa mer!

Åhitådit

Det är inte alltid så lätt att vara mamman. Eller lilleman. Eller pys heller vad det verkar som emellanåt. Tvära kast mellan vad som är lätt och vad som är svårt är det också.

Imorse urartade hela klä-på-sig-för-att-åka-till-dagis proceduren. Lilleman deklarerade högljutt hur ont det gjorde när mamman hjälpte till att sätta på den ena strumpan (?!). Då tyckte mamman att han kunde ta på sig den andra själv, så det inte skulle göra lika ont. Men det gick ju så klart inte. "Jag kan inte!!" (något han visst kunde så sent som igår) Då gossebarnet skrek detta samtidigt som han endast låg på golvet och höll strumpan i handen tyckte mamman att han faktiskt inte försökt ens. Tyckte däremot lilleman att han gjort. Sedan fortsatte det i samma stil, dvs när mamman tyckte lilleman skulle göra en sak så ville han inte det utan svarade med vrål, tårar, spark och bank på diverse dörrar och inventarier. Allt oavsett om mamman försökte busa, locka, låta bli att svara, bli arg eller byta spår. Det slutade med att den svettiga och ganska så ledsna mamman bar ut en lika svettig, påklädd lilleman till bilen utan stövlar och vantar (tilläggas bör att mamman på fullt allvar övervägde att strunta i dagis idag, det hela verkade helt klart inte värt det).

Från detta kaos till eftermiddagens supermyslek kan man fundera om det faktiskt handlar om samma barn! Båda pojkarna lekte tillsammans på golvet, utan att varken bråka eller skrika. Detta genom att pysen höll sig till sina leksaker och var nöjd med att bara titta på när lilleman lekte med sina. En högst lycklig och osvettig mamma kunde nöja sig med att vara betraktare och försöka störa så lite som möjligt.

Tur att sådana små stunder av lycka kan vara så effektiva batteriladdare. Annars skulle någon snart halka i den våta lilla fläck som mamman skulle förvandlas till...

Blött

Lilleman började leka med en plastpåse, en tom yoghurthink och vattenkranen. Han hällde, plaskade, kramade ur och började om igen. Mamman varit med förr och insåg ganska snabbt att det hela bara kunde sluta på ett sätt. Men... gofisen var så himla koncentrerad, fokuserad och SÖT att mamman inte hade hjärta att avbryta det hela. Det fick gå så länge det mesta av vattnet stannade på diskbänken. Mamman nöjde sig med att leka fotograf och sedan bara vara en mysande publik. Härliga, engagerade unge!


Fotnot: det slutade "så klart" med vatten på hela golvet och på mamman och på lilleman. Men det var det värt. Handdukar och nya, torra kläder har familjen gott om. Några bilder bjuds det tyvärr inte på, den stora datorn är nedmonterad - pysen ska få eget rum!

Orkpåfyllning

Halsbandstillverkning. Bullfika. Soffmys. Paketinslagning. Majsplättslunch. Sagostunder. Legobygge. Spontansång.

Allt detta i sällskap med goaste lilleman. Sedan en stark avslutning i form av en barnvaktskväll i glada vänners lag till tonerna av tre duktiga spelemän. Åh. Som rosa fluff kring ett trotstrött mammahjärta.

Svårt

Mamman vill gärna vara till lags och agera på ett sådant sätt som gör att frid råder i det grå huset. Det lyckas hon inte alltid med. Till mammans försvar bör nog tilläggas att det inte alltid framstår speciellt tydligt och klart hur hon ska agera för att det ska vara så där härligt fridfullt och harmoniskt. Ibland verkar det vara så att huvudsaken mamman bestämmer något - så skulle det ha bestämts åt tvärt det andra hållet. Men om då mamman ändrar sig/säger att det går minsann att göra på det andra viset också... ja, då är det ganska ofta fel det med. Fast det var rätt alldeles nyss. Rätt fast fel. Och inte riktigt bra hur som.

Puh. Fast de senaste dagarnas fel-fast-rätt-och-alldeles-tokigt fick sin förklaring i natt. Lilleman har hostat i några dagar och nu har här promenerat in den trista febern. Så idag vilar han ut hos farmorn och farfarn tillsammans med DVD-filmer, långkallingar och Alvedon. Vem orkar vara glad och tillfreds när man är sjuk liksom?

Nåja

Denna dagen, ett liv. Jamensåkandetvaraja.

Mamman nöjer sig med det citatet, försöker pusta ut en smula och se framåt/bortåt/en-annan-dag:åt. Finns inte ork eller inspiration till mer utsvävande förklaringar än så. Nöj er med bildbevis på det som beskrivs här istället.

Infrastruktur

Alltså dom däringa ministrarna nere i storstan kan dribbla bäst de vill med pengarna som ska ge tillgång till Sverige för alla. I helgen löste lilleman problemen på ett kick. "Tåget" ni ser på bilden körde mamman och lilleman till Söderland, Stockholm, Pruttland och Iggesund. Och det från en ö utan tidigare (kända) landförbindelser. Det ni.

Risajkling

Imorse var lokalblaskan mammans sällskap till frukostthéet. Mittidan blev det pysens förströelse medan mamman diskade. Tänk. Det är väl återbruk om något. Synd bara att mamman inte går med på den sista biten i kedjan; att pysen äter upp tidningen. Någonstans går gränsen brukar det heta. I det grå huset går den precis där. Till pysens förtret förstås.

Två

Nog är det bra fint att få vara två...

Bus

"Hihi, tänk vilka trevliga föräldrar jag har som lämnar massa roligt papper så här på golvet"

"Oj då, nu såg visst mamma vad jag pysslade med...""Bäst att smajla in sig så man inte får skäll!"

Framsteg

Ujuj, stoppa tiden!! Mamman hinner inte med ju. Idag klättrade pysen upp ett till snäpp på utvecklingsstegen. Under lite pust, stånk och stön lyckades han dra sig upp på lillemans studsmatta!!! Inte med hela kroppen så klart, men han stod på knäna och hade överkroppen uppe på studsmattan iallafall. Kära nån... Mammans lilla, lilla bebis...

Bildbevis saknas tyvärr. Mamman rusade iväg efter kameran och hann precis lägga handen på den då hon hörde en ljudlig duns följt av en jätteledset tjut. Tänk så hårt det kan vara att slå huvudet i golvet även fast man faller från så låg höjd... Så det fick bli pussar, tårtorkning och blås istället för fotografering. Ni får tro mammans ord helt enkelt.

Typiskt

Igår bjöds den lilla (?) familjen på middag hemma hos mormorn och morfarn. Pappan stannade bara över middag för att sedan åka och jobba en snabbis innan nattning. Mamman och gossarna dröjde kvar ett tag till och avklarade kvällsaktiviteter som grötätning, bad, sista-amningen-innan-natten, tandborstning och lite kvällspys i soffan. I bilen på väg till det grå huset somnade pysen in sött i babyskyddet och mamman kunde enkelt flytta över bebisen till spjälsängen medan pappan nattade storebror.

Ikväll blev det så bra att mamman och gossarna återigen fick mat av mormorn. Pappan var återigen på jobb, men liiite längre bort denna gång. Så pass långt bort att mamman får basa ensam över det grå huset några dagar. Det medför att mamman ska jonglera alla kvällsaktiviteter inklusive nattning på egen hand. Enkel match tänkte mamman, det är bara att köra på repris av gårdagen ju! Så kvällspys framför "My Little Pony", gröt, pyjamaspåklädning och sista-amningen-innan-natten avklarades hemma hos mormorn och morfarn. Inte behövde någon hjälp följa med till det grå huset, inte.

Och så blev det så att mamman glömde att borsta tänderna på lilleman där hos mormorn. Och inte heller somnade pysen (han pratade/morrade/åt på mössan hela vägen hem). Och hemskt mycket packning hade mamman att bära in från bilen. Och inte ville då pysen hålla skriksnattran när det var lillemans tur att få tänderna rena.

Pust. Men. Nu sover mammans små änglar. Lilleman kunde somna trots att kvällssagan uteblev och mamman inte kunde sitta vid sängkanten och stryka över ryggen. Det gick bra att mamman istället stod mitt på golvet och försökte vyssja en gnällig pys.

Så slutet gott, allting gott. Men... lite typiskt är det väl ändå. Det hade inte gjort något att få två smidiga kvällar i rad. Inget alls faktiskt.

Risgrynskross

Hua. Pysen har hittat ett sätt att roa sig själv på som sänder rysningar utefter mammans ryggrad. Han har ju fem små vita tänder vid det här laget. Två i nederkäken och tre i överkäken. Nu möts de fem. Ideligen. Tandagnisslan är inte trevligt någonstans, men när det sker i en yttepytteliten barnamun låter det mest som tänderna ska gå sönder. Usch och fy.

MiniHoff

Får man inte hänga med mamman och skaka rumpa kan man iallafall se till att vara den coolaste katten på Kyrkis!

Trött

Usch. Mamman känner sig som en stackars kantstött vas på en bortglömd loppis. Grumlig i botten och knappt vattentät. Inte ens värd de där fem kronorna som står på prislappen. Knappt ens värd en lapp...

Varför så eländig livsåskådning? Eftermiddagarna med lilleman. Ingen rolig historia. Bråk, tjafs, tårar, vrål, och omöjlighet. Det går liksom inte att göra rätt.

Idag urartade middagen efter att gossebarnet pinkat lite snett på toaletten. När han återvände till bordet var maten äcklig (samma maträtt som han gladeligen smaskade i sig igår till lunch), för "mosad" (eh? köttfärssås och spaghetti?) och han deklarerade tjugoelva gånger att han inte tänkte äta den. När mamman vägrade göra något åt det hela eskalerade det hela så klart och till slut fick mamman bära en vrålande lilleman upp till hans rum eftersom allt hans skrikande gjorde mamman trött i huvudet och lillebror ledsen (= en till som gråter och skriker).

De flesta av lillemans utbrott innehåller ordlösa vrål, hålla för öronen när mamman pratar och/eller är arg och "jag vill inte prata/jag vill inte höra". Trevligt. Trevligt.

Så nu när huset är stilla och tyst och gossarna sover som små änglar... Ja, då har mamman tid att kontemplera och analysera. Tårarna rinner och det nyper i hjärtat. Uselt, det är vad det är. Men, morgondagen bjuder säkerligen på ytterligare prövningar och mamman får väl fortsätta famla sig fram bland resonemangen, metoderna, ordvalen och tillvägagångssätten. Vilket som är rätt? Jo, det är ju det som är tiotusenkronors-frågan. Här finnes endast en fattig mamma...

Pappapojke

Ikväll får pappan gå en ny rond mot pysen. När mamman försökte sig på ett träningspass i onsdags skrek det lilla hjärtegrynet i 1 h och 10 min. HUA! Stackars liten... han hade somnat snyftande i pappsens famn... Men, det är väl helt enkelt lite övning som krävs, bebisen får ta och acceptera pappans starka armar också. Det är för övrigt väldigt mammigt hela tiden för tillfället (typiskt för åttamånades bebisar, mer går att läsa här), inte bara på kvällarna.

Så när mamman ska ut och slå de svartröda sneakersskorna i taket till detta: We be them Boys kommer hon samtidigt självklart hålla tummarna för att pysen leker glatt med pappan och somnar snusande sött.

Plastnöje

Nu har mamman hittat det ultimata "lek-med-det-här-älskling-medan-mamsen-fixar-i-köket". Gossen är helt uppslukad och roar sig själv precis så länge som mamman behöver. Och så länge hon håller sig inom synhåll så klart. För närvarande får mamman endast lämna rummet om hon har pysen på armen.

Ord

Det finns dagar då Beatles sammanfattning är mer ett mantra att upprepa hudrasjuttioelva gånger i huvudet än något vackert, upplyft och stilla konstaterande. Idag är en sådan dag.All you need is love.

Olika

För närvarande är lilleman som en liten överlöpare. Det går aldrig att veta vilket läger han för stunden befiner sig i. Rätt var det är blir mamman utkörd från rummet med orden "gå mamma, jag vill vara 'fred!". För att sedan bemötas av stora tycka-synd-om-tårar och ett snyftande "men då blir jag ju eeeensaaaam" när mamman lämnar gossebarnet på nedervåningen för att gå upp och borsta sina tänder.

Det finns uppenbarligen mer än ett sätt att göra rätt.

Annorlunda

Igår var mamman låg. Snuva i näsan och i huvudet. Ont i peruken, trött, oinspirerad och lättretad. En sådan dag som man skulle vilja ta ledigt från sig själv en stund.

Sedan en natts sömn. En natt som inte var de två senaste veckorna lik. Bara tre gångers väckning-matning-somnaomavsigsjälv (läs noga det sista, det är knappt mamman trodde att bebisen kom ihåg hur man gjorde sådant...). Och en pappa som klev upp med gossebarnet i ottan (05.25).

Idag har mamman packat fika i ryggsäcken, lekt i lekparken, ätit lunch med barnen på restaurang, byggt lego, tvättat, gosat och läst böcker. Och suttit i soffan och bara njutit och lyssnat på bebissnuset från pysen som stängt ned för natten.

Dagisplanering

Nu kommer ett inlägg som har som största syfte att mamman bara ska få skriva av sig en smula. Hon vet inte om hennes resonemang kommer att hålla hela vägen fram, eller om hon halvvägs igenom bara inser hur fjompig hon är och att världen innehåller bra mycket större problem. Äh, häng med så ser ni var det slutar...

Idag när lilleman lämnades på dagis (jo, mamman kommer fortsätta att envist kalla det dagis trots att hon är väl medveten om att det ska heta förskolan... hon till och med försvarar/förklarar det i vissa sammanhang. det är då väldigt vad mamman är konsekvent. inte.) satt en lapp på gosegrisens lilla hylla. På den lappen hade fröknarna skrivit att från och med nästa vecka kommer alla 15-timmars barn att gå tisdag, torsdag och fredag (hittills har lilleman gått måndag-onsdag = passat familjen som hand i handske!). Ehhh, va??? Hej hopp - varsågod, här serveras ett stycke överkörd mamma! Platt som en pannkaka.

Snälla fröken I såg att mamman läste lappen (och kanske hon även såg att mamman inte skuttade runt av lycka) och förklarade att det hade med fröknarnas schema och deltidssjukskrivningar att göra. Ville mamman ha ytterligare förklaringar fick hon kontakta rektorn. Nu är det så att mamman inte vill ha en förklaring till schemaförändringen, självklart begriper hon att det finns saker som ligger bakom (gemene man gör sällan saker enbart för att jävlas). MEN. Hon hyser en innerlig önskan om att det faktiskt kunde ske i någon sorts dialog - inte bara pang på ett papper, mamma varsågod och gilla läget.

Mamman vet att den pedagogiska verksamheten ska gå först och fungera. Helt okej. Heltidsbarnen prioriteras alltid först. Även det köper mamman. Men, när ska de andra barnen prioriteras? Även om man bara har sitt gullefjun på dagis 15 h/v så betalas det för just den tiden och det borde väl innebära att föräldrarna får ha en liten röst också? En röst att få påverka den tid barnet spenderar borta från hemmet? Viktig nog att erbjudas val. Värdefull nog att få veta att förändringar är på gång liiite mer i förväg än en lapp som säger att nu är det så här. För alla. Punkt slut.

Så. Där har ni vad som retat upp mamman för stunden. Får väl se om det lägger sig. Troligvis gör det väl det, eftersom ilskan inte kan generera någon förändring och därför blir rätt meningslös och energikrävande. Men antagligen försvinner den inte utan bara förändras till surhet. För sur kan mamman vara längre än hon är arg.

September

Var har hon tagit vägen den där Mamman, kanske flitiga (hm?) bloggvänner frågar sig? Tja, hon är kvar. Men den senaste veckans tvätt, städning, sömnbrist, tandsprickning (här tar vi två på en gång när vi ändå håller på... puh!), stor snuva i liten näsa, pappans resa-med-jobbet-i-tre-dagar och allmänna inspirationsbrist har lett till skrivkramp. Eller som det så virtuellt och modernt heter; bloggtorka.

Nu är det söndag och mamman ser fram emot att saker och ting egentligen bara borde kunna bli bättre. Tänderna är långt ifrån framme och snuvan är geggig och grön, så sömnbristen lär ju knappast minska (hm, blir det rätt? minska en brist? borde den då inte bli... ännu mer bristfällig?) men det kanske kan börja klia i fingrarna åtminstone. Nåväl, mamman rivstartar med en bildkavalkad iallafall:

Mockasinen fick se sig besegrad av en envis och stentuff pysen...Ön bjuder på garanterat GMO-fria grönsaker...
Lillfisen kan själv!!!
Lilleman tror nog att alla pistoler innehåller spik. Må hin själv ta den som tar ur honom den villfarelsen!Bloggen är helt osponsrad, men kan ändå komma med lite fredagsmyyyys...

Cool

Passa er där ute, i det grå huset vistas gängmedlemmar. Osäkert vad som är den rätta hälsningsgesten, testa knytnäven i munnen eller nypa-dig-själv-i-tårna. Då är du rätt "safe". Initiationsrit då? Tja, låt gängledaren dreggla på din axel och nypa lite i skinnet på halsen = färdigt! Kom inte och försök hänga med om du inte kör fyrhjuligt vrålåk med minst 27-30 mammakrafter. Och du bör vara en berest person. Gängfärgerna är nämligen ljusblå med mönster av Edelwiess...

Lycka!

Lilleman måste bli bandymålvakt, pingislegend, Formel 1-förare eller TV-spelsproffs. För hans reaktionsförmåga är fenomenal. Från det att han slumrade i godan ro i bilbarnstolen, till att bilen stannar och han sömnig slår upp ögonen och får syn på pappans kusse B i sin skogskran, till att gossebarnet är ute ur bilen och pladdrar så tungan knappt hinner med - kan det kanske ha gått 1½ minut eller så.

Men, som ni alla kan se på bilden är det så klart inget av de yrkena som mamman radade upp inledningsvis som står högst på älsklingens "att-bli-när-jag-blir-stor" lista.

Skrotunge

Efter att pysen hållit mamman vaken mellan 02.30-04.40 lämnade en huvudvärkande och uppgiven mamma över gossebarnet till pappan så han skulle få gå och dutta och gunga. Vad händer? Pysungen sover som en stock! Pappan kunde glatt kura ihop sig i soffan tillsammans med den sovvarma och mjuka pojkkroppen och vackert snusat vidare. Bah!

Söt men skrotig.

Sovstök

Pysen somnade "för natten" kl. 20.10 igår kväll. 21.15 var "natten" tydligen så tråkig att den behövde avbrytas till förmån för en sisådär 20-25 minuter av gråt och mammavandring/mammagung. Sedan sov det lilla knytet. En stund. Tills mamman tänkte sig att göra kväll. Ha! Tänkte, trodde, planerade... Blaj! Upp igen (tur att mamman är så förtjust i fika så tyngdpunkten fortfarande är rätt för att få in det rätta gunget som krävs för att sömnövertala en liten ledsen kille).

Sedan fortsatte det så större delen av natten. Innan 00.15 hade mamsen inte hunnit somna en enda gång. Pysen kunde helt enkelt inte komma till ro. Strax före tre fick pappan ta över för att rädda mamman från att se i tröttsyne. Grabbsen fick halvsova i soffan någon timme så mamman fick sova sig igenom smågnället och kunde bli väckt av hungervrål istället (jo, det är sant - man lär sig hör skillnad på sitt lilla hjärtegryns olika.. hm, ljud).

Tänder? Förkylning? Ont i magen? Utvecklingsfas? Vem vet. Varför ploppar inte små barn ut med fullt utrustat ordförråd?!

Nattvandring

Pysen sover en smula oroligt för närvarande. Och sover bebis oroligt så sover mamman uselt. Snor har flyttat in i lillens näsa och stör allt vad skönhetssömn heter. För att alls kunna somna om i nattens sena timmar får mamman upp och trava, gunga, nynna och vyssja. Hur länge ska man behöva vänta innan någon uppfinner en ordenligt snorsugningsmaskin??! Efterfrågan torde ju verkligen motivera utvecklings- och forskningsanslag. Och fanns det en svart marknad för sömnköp skulle mamman bli olaglig snabbare än någon kan säga flaska.

Flaska i sin tur provas inte speciellt frekvent i det grå huset, annan mat än mammas genererar inga majoriteter i några opinionsundersökningar. Tvärtom. För att ha varit uppe i grötsmask två gånger om dagen har äteriet gått alldeles i baklås de senaste dagarna. Nu är det allmän vägran som gäller, gossebarnet kniper ihop munnen och om det mot förmodan skulle gå att lura upp läpparna och peta in någon sked så slutar allt i elände och tårar. Hu.

Sommarkavalkad

Lilleman har sovit hos mormorn, pysen förmiddagssnusar i spjälsängen och pappan har ännu inte skådat dagens ljus (skallebang vid läggdags igår, så han får sova och vakna pigg). Vad göra? Jo, efter att tvätten nu avlägsnats från torkställningen kan mamman med gott (?? - som om det inte fanns annat nyttigare att göra. men sådant får vila, mamman vägrar tänka mer på saken helt enkelt) samvete leverera bildbevis på gossarnas senaste bravader:

Ön har redan en fin stuga, numera finns även ett tjusigt fartyg på torra land..
Pysen har upptäckt lyckan i vattenkriget...
På zoo kom tigrarna mycket nära...Pysen har världens roligaste storebror...I Jämtland får barn använda grävmaskiner som krympt i tvätten...I en lekpark med sommarkvällsol finns den totala mamma-pappa-barn-lyckan...

Yrsel

Mamman ska inte försöka sig på något längre, klokare eller bildspäckat inlägg ikväll. Det får bli... en annan gång. Inga löften, inget att passa. Men det ska komma. Är planen iallafall.

För planer skapar mamman ideligen. Dock har de en förmåga att falera allt eftersom. Ibland blir det strålande resultat så klart, resultat som till och med når upp till planernas ursprungssyfte. Ibland kommer mamman halvvägs och emellanåt blir allt bara pannkaka och ludd mellan öronen. I extrema fall, som mamman helst inte vill kännas vid men ändå är pinsamt medveten om att de inträffar, blir det bara härdsmälta av alltihop.

Nu handlar det inte bara om att mamman måste lära sig att det inte alltid blir som man tänkt sig när små gullungar är inblandade i planerna. Visst händer det att det går att härleda somliga planhaverier till pysen och lilleman, men det är inte riktigt det som egentligen tynger ned mamman. Det är sådant som händer, som folk kan förstå och som allt som oftast både går att reda ut, acceptera och emellanåt till och med vara himmelskt lycklig över.

Nä, istället är det den däringa vimsigheten, okoncentrationen och dåliga tillgängligheten på den centrala hjärndatorn som sliter och tynger ned mamsen. Att vara på väg att hämta värmeljus nere i källaren men i trappan på väg ned komma på att det måste kompletteras med bullar till fikat och därför komma tillbaka upp med en bulle från frysen men inga värmeljus. Att gå iväg med målet att fylla på blöjor men på vägen plocka med lite smutstvätt och sedan sortera fram en hel tvätt som ska i maskinen lite snabbt och ändå stå vid skötbordet till slut och inse att de där blöjorna inte sprang själva till skötbädden. Att svara glatt "jag bytte också vecka på måndagar när jag väntade pysen" när kära gravida väninnan J berättar att hon imorgon går in i v. 16 (just det, imorgon. hemskt mycket fredag då och väldigt lite måndag).

Blääää. Mamman skickar härmed ut en efterlysning! Är det någon som snubblar över ett koncentrerat, fokuserat, effektivt och organiserat mammajag som bara kommit bort sig lite så snälla visa vägen till det grå huset. Det finns någon som väntar, saknar och oroar sig där.

Mammatröttma

Ujuj, vad det ska vara svårt att pyssova om nätterna! Lagom till att mammans hopp börjat växa om minst fem timmar mellan kvällsamning och första uppvaket mittinatten (allt tack vare gröten som pysen faktiskt tycker är jättegod... även om det är smula kladdigt att få i det lilla gossebarnet då han upptäckt hur kul det är att köra bil med läpparna lagom till att skeden snuddat munnen....) då välkomnas tand nr 2 hemma hos familjen! Så helgen har varit en anings tung, mycket skrik, gråt och nattliga promenader av och an i sovrummet. Uss, stackars liten! Tur att mormorn har funnits till hand och varit vaken med pysen under de tidiga morgontimmarna så mamman har fått en liten chans att ladda batterierna.

Så mamman börjar känna sig som en ganska så gammal disktrasa. Lite övertrött börjar hon också bli då det är svårt att somna om kvällarna och på nätterna går det att trassla in sig i täcket och vända på kudden hundrasjuttioelva gånger om.

Om det verkar ljusna snart? Nja. Njae. Pysen tycker fortfarande att han inte behöver någon napp eller nappflaska eftersom mamma är mycket godare att mumsa på. Och tand nr 3 lurar strax under tandköttet...

Återigen konstaterar trötta mamman, helt objektivt så klart, att det är en innerlig tur att hennes pojkar är så söta. Då orkar hon med det mesta!!

Inte

Mammans tur att vara tre år och leka inte-leken. Varsågoda:
- ikväll är pysen och mamman inte på konsert för vädret har inte fixat förutsättningar för amning sittandes på mysfilt
- mamman ångrar inte sitt beslut att ge bort sin konsertbiljett eftersom det inte gör något att välja bort saker som generar mer problem än det skapar glädje
- pysen har fortfarande inte greppat att det är så mycket trevligare för alla inblandade om man kan slumra in utan att en massa gap, skrik och allmän ledsenhet
- när små pysar ska äta med samma intervaller, dag som natt, genererar det inte någon pigg och glad mamma
- mamman klarar inte av att hålla humöret i schack när lilleman avbryter de flesta mammapappakonversationerna med illvrål
- det är inte kul att fundera närmare på att vardagen närmar sig det grå huset med stormsteg
- att hyra en liten stuga istället för att tälta när familjen ska på semester känns inte som en tokig idé när dagen idag enbart bjudit på regnregnregn

Puh. Sådärja. Nu ska mamman stilla sitt begär en smula med en kopp thé och smaskiga kakor innan läggdags. Frukt är godis. Tjena.

Skogsmulle

När man beger sig ut på skogsäventyr med lilleman har man tydligen kostcirkeln med sig: "Mamma, det låter som popcorn när man går på broccolin!"

Hihi, SÅ underbart när det delas med av den härliga tankesnurran uppe i den blonda lilla bushuvudet!


(Översättning: Lilleman promenerade alltså över fönsterlav som täckte den berghäll som skulle utgöra platsen för skogspicknicken)

Sommarbarn

Vad gör egentligen den där familjen i det grå huset? Mycket ska ni veta. Mycket. Det mesta är bara för dem, men mamman är en anings sömnmosig i huvudknoppen och bjussar därför på små guldkorn ur sommarvardagen:

Snickeridamm...
Blöta fötter...Äckelpäckelfiskar...
Grötgegg...Husbus...
Melonkalas...

Tändning

Pysens mun gör ont. Små, vita, vassa taggar syns/känns i nederkäken. Så fredag natt var bebisen som en kamin och sov ytterst oroligt och en smula sporadiskt. Mamman kan till exempel berätta att det var 9,6 grader ute vid klockan fyra på morgonen. Mamman tyckte hon lika gärna kunde kolla det när hon och pysen ändå var uppe och travade i jakt på Alvedon.

Natten som varit (för oh ja, natten är definitivt över här i det grå huset) har varit feber- och sömnfri. Skrikits har det gjort däremot. Mycket och i flera omgångar. Pappan var uppe och vandrade med gossen inatt så därför står mamman här på toaletten kl. 06 och bloggar med en naken numera tandis på skötbordet.

Snabbt

Mamman surfar sporadiskt såhär under familjens svettiga semester (ihihihihii... mååånga s där). Det är mest ön, båt, bad, glass och svettma som gäller. Lite stämma har också avklarats och så har lilleman slängt in lite feber (ähum, lite? 39,5 är väl inte så lite) sådär för att göra dagarna och nätterna ännu lite varmare. Ingen orsak till febern har kunnat identifierats ännu, men det verkar vara över nu. Kvar dröjer sig trötthet, gnällighet och omatlust.

Fortsättning

Värmen verkar oändlig. Mammans ord fastnar i en torr hals, nätterna förvandlas till korta sovstunder mellan bebisgnäll (fler än mamman som inte kan sova när det är 30 grader i sovrummet), tröstamning och trassliga lakan och hjärnan är på god väg att koka torrt. Alltså ingen strålade grogrund för blogginlägg. Håll till godo med bilder från onsdagens kvällsdopp.

Kvällsdopp

Svettman fortsätter. Blä. Fast det går att råda lite bot på det iallafall och det har familjen provat på nu ikväll. Ett skönt kvällsdopp lyckas kyla ned mer än vad någonting alls gjort de senaste dagarna.

Lilleman har hoppat från bryggan, simmat och guppat omkring på en uppblåsbar val. Lillskroten fick nöja sig med att doppa småtassarna i vattenbrynet, prova på känslan av sand mellan tårna (knepigt) och prata med måsarna som kalasade på badgästernas kvarglömda rester.

Under promenaden hem somnade pysen i nallen på magen. Vilket gör att mamman nu bloggar med en högst otrött bebis i knät.

Härdsmälta

Usch, blä, fy och hua. Denna hemska värme får mammans kropp och knopp att fullkomligt kapsejsa. Inget fungerar som det ska, orken har sprungit och gömt sig tillsammans med både inspirationslustan och sömnförmågan. Så, härmed utfärdas en liten varning kring följande inlägg. Det innehåller mycket lite text och har egentligen inget annat syfte än att visa upp två underbara sötnosar. Mer än så går inte att kräva av en pustande och flämtande mamma...