Pysen har fattat det där med att mamman faktiskt kan "försvinna" och inte komma tillbaka med detsamma bara för att någon ropar/skriker/gråter. Han kryper fram till dörren som mamman försvunnit ut igenom och sitter där och gråter. Han kan bli distraherad under en stund och så kommer han på sig och så måste han kika på dörren och gråta en skvätt igen.
Uff. Stackars, stackars liten. Det lämnar inte den allra mest harmoniska känslan i mammahjärtat direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar