Det är inte alltid helt enkelt att veta vad det är man säger. Eller, ofta tror sig mamman ha hyfsat koll på det mesta som ploppar ut ur truten (haha, detta är mammans blogg och därför kan hon påstå sin sanning iallafall). Så problemet kanske snarare är att det inte alltid är lika lätt att veta hur det man säger faktiskt tolkas. Och emellanåt blir det knasigt.
Ikväll var det ritpyssel vid matbordet i det grå huset. Gossen ville rita av sin fot och sin hand och sedan fick mamman göra glada gubbar av konturerna. Och inte vilka gubbar som helst! Näe ni, foten fick bli lilleman och handen blev bebisen. Sedan utrustades figurerna med fina blå ögon, näsor och glada munnar. Men, när mamman ritade fötter på handen/bebisen/figuren blev det protester minsann! "Mamma, bebisen har inga ben! Den kan inte gå."
Där fick mamman så hon teg. För mamman vet helt klart med sig att hon försökt tala om att bebisen inte kommer att kunna gå, springa och leka tillsammans med lilleman. Fast hon nöjde sig med att säga just så. Glömde visst detaljen som att benen faktiskt finns på plats ändå.
Inte för att lillemans utfrågning skulle ha stannat där isåfall. Mamman kan mycket väl föreställa sig följdfrågor i stil med: "men varför kan bebisen inte gå på benen?", "fungerar inte bebisens ben?", "måste vi laga dom?", "vad lagar man dom med då? tejp? skruvmejsel?"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar