Sovsällskap

Pysen vill visst vara sällskaplig hela dygnet för närvarande. Han har ju alltid fått komma över till mammans och pappans säng under natten (ett faktum han "utnyttjat" i stort sett varje natt i sitt liv) men nu är han inne i en ännu intensivare period. Han vill ligga nära, nära och någon del av hans kropp, helst fötter eller händer, måste få kontakt med personen som sover bredvid (läs: mamman). Rätt mysigt, det ska erkännas...

Men. Nu verkar det som att det inte ens går speciellt bra att somna i sin egen säng. Igår kväll gjorde mamman den där riktigt jobbiga upptäckten ni vet; man är trött och vill bara krypa ned i sängen och somna... men när man kommer till sängen inser man att man glömt att bädda i nya lakan. Pust och stön. Nåväl, mamman öppnade linneskåpet och skulle precis ta fram nya lakan - då vaknade pysen och grät hjärtskärande. Mamman plockade upp sin sötnöt och vyssjade och vaggade och trodde att gossen somnat om... tills hon försökte lägga tillbaka honom i hans säng. Då slog han upp sina stora blå, grep tag i mammans tröja och deklarerade klart och tydligt "nä!". Mamman försökte flera gånger med samma sak och med samma resultat.

Mamman fick se sig besegrad. Pysen tänkte uppenbarligen inte sova i sin säng. Så han fick vara vaken och sitta/ligga i mammans säng och titta på medan det bäddades. Efter det fick han hänga med och sitta på toalocket medan mamman borstade tänderna. Sedan kunde det äntligen få bli dags att krypa ned under täcket tillsammans i den stora sängen och sova hela natten.

Ikväll vägrade pysen ens försöka somna i sin säng (inte kan gossebarnet många ord, inte - men tro inte att det går att missta sig på vad han menar för det!). Han skulle somna med pappan och lilleman inne i bäddsoffan i lillemans rum. Där ligger det nu två små blonda huvuden och snusar tillsammans så det nyper i hjärteroten.


Världens sötaste lilla envisa sovsällskap.