Lilleman och Pysen är olika på många sätt och så väldigt lika på minst lika många. När de verkligen ska be om något de vill eller vill ha, då har de dock två olika tillvägagångssätt:
Lilleman: kommer och kryper upp i knät eller ställer sig väldigt nära och ser rätt allvarlig ut. Sedan tittar han lite snett upp, nästan under lugg och på något magiskt sätt lyckas han få sina ögon att se minst dubbelt så stora ut (inte vet mamman hur han bär sig åt med det, men det är mycket mammor inte vet om sina små). Sedan ber han så snällt som han bara kan.
Pysen: han kommer springande och hela han lyser upp som av en inre sol. Hela ansiktet strålar och hans leende skulle kunna vinna Nobels fredspris när som helst. Nästan bubblande av lycka och energi kommer han med sitt eminenta förslag.
... båda sätten är förstås hopplösa att stå emot. De gånger mamman verkligen måste, skär det i hjärtat och svider på tungan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar