Att efter att ha tjatat hundrasjuttioelva gånger om "äj-det-mat-snajt-näj-ståj-maten-på-bojdet-jag-äj-hungjig" sedan välja att tycka att det är fel att sitta i solen, för mycket vatten i glaset och sist men inte minst vägra att äta tjat-maten för att man inte "ååjakaj" blåsa på den själv... kan av omgivningen (läs: mamman) upplevas som en smula irriterande och påfestande. Bara en smula. En gigantisk smula i storlek med en bil eller så.
Tur att storebror gladligen slevade i sig maten (paj) och sedan valde, när han blev ombedd att faktiskt sitta kvar vid bordet och hålla mamman sällskap, att ta mer sallad eftersom den var ju "så goood".
Tur att iallafall en unge vet sitt eget bästa....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar