Pannkaka

Häromkvällen reviderades mammans middagsplaner i all hast (läs: bråk). Istället för mammans planerade köttfärsbiffar med svampsås (som mamman inte längre hade ork kvar att göra pga föregående parentes) blev det pannkaka eftersom det var det enda som passerade godkänt hos det barn som låg och ömsom vrålade och ömsom snyftade på köksgolvet (läs: lilleman).

För alla läsare som känner mamman ska hon nu förtydliga att det fanns en annan vuxen tillgänglig för att tillverka dessa pannkakor. Ni kan plocka ned era ögonbryn nu. Mamman har inte helt plötsligt utvecklat sina pannkaksstekartalanger. Svårt att utveckla något som från starten inte finns.

Iallafall.

Den andre vuxne hade två assistenter i köket, en på vardera sida om spisen. Pysen ansvarade för att hälla smet i stekpannan och lilleman styrde upp så att de färdiga pannkakorna hamnde i den folietäckta formen för varmhållning.

Nu har ni scenen klart för er, eller hur?

Det gick riktigt bra faktiskt. Alla var hyfsat sams och pannkakshögen växte sakta men säkert.

Ända tills pluttepysen klev lite snett på pallen han stod på, pallen välte och pysen föll i golvet och ja... Pannkakssmeten fick han liksom med sig i farten. Eller med sig och med sig. Mest på sig. På HELA sig. Det droppade smet från håret på honom.

Återigen tur att deet fanns två vuxna på plats. Den ena (mamman) fick ansvara för att ta med det lite ynkliga barnet för sanering i badkaret och den andra fick den förtjusande uppgiften att via papper, trasa och golvmopp sanera köket.


Middagsro, någon??