Pysen är extremt mammig. Ingen annan duger speciellt bra om han vet att mamman finns i närheten. Går mamman inte alls att lokalisera och/eller gossen faktiskt minns att mamman vinkat och sagt hejdå, jamen då kan andra få krama, leka, pussas och trösta.
Så har det varit ett tag och mamman kan ibland känna att det faktiskt är lite bra att det på fredag är dags för pappan att ta över rodret i det grå huset. Pysen behöver få bredda sina behov en aning. Det kan kanske bli lite tufft till en början, både för pappan och pysen. Men mamman vet att allt ordnar sig till det bästa till slut. Och det kommer nog inte ens att dröja speciellt länge. Kära värld, den där lille prinsen har inte speciellt lång uppehållstid kring någonting.
MEN. Mamman hade inte förutsett att hennes lite större pojke skulle gå och bli mammig. Det kom från en blå himmel, minst sagt. Han är inte alls så extrem som sin lillebror, nejdå ingen fara. Men, det blev många, långa kramar och till slut tårar vid lämningen på dagis ("-Maaaamma, du glööömde viiii-hii-hii-nkaaa!!" var det någon som stod i dörröppningen och ropade med tårarna rinnande. Mamman hade inte alls glömt, hon har bara vant sig vid att lilleman inte alls hinner med sådant längre) och samma långa, hårda kramar ikväll när mamman skulle iväg och träna. Lilleman viskade att han inte alls tyckte mamman behövde träna, det var bättre att stanna hemma istället. Mamman åkte iallafall och när farmorn försökte trösta med att "mamma är ju hemma imorgon" blev det stora tårfloden, den lille stackaren trodde att mamman inte skulle komma hem och sova hemma med honom...
Som sagt. Rätt oväntat, helt klart. Som om det behövdes fler saker att oroa sig över och tynga mammasamvetet med. Pfff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar