Kvällsreflektion

Det är inte lätt att hindra impulser och tankar. De kommer. Oinbjudna och emellanåt rakt emot vad man egentligen vill tro om sig själv.

Mamman vill vara en öppen och emottaglig förälder. En sådan som tar emot det goda med det onda. Som inte lever med skygglappar om hur barnen är eller inte är. En sådan mamma som självklart har tid och ork att lyssna och se vad andra vill förmedla om hennes guldklimpar.

Men just nu är det en smula tungt och ledsamt i mammahjärtat. Förra veckan fick hon ett allvarligt samtal från en förskolefröken; lilleman hade dels deltagit i en lek som fullständigt spårat ur och dels hade han vid att annat tillfälle visat på sin allra sämsta jag-tänker-inte-lyssna-på-dig sida (detta samma dag som lilleman bjudit kompisarna på dagis på kaka eftersom han fyllt år, men detta firande nämnde fröken inget om alls). Dagen efter hade han blivit rätt illa riven av en kompis, men fröknarna visste inte vad som föranlett det hela. Sedan fick mamman papperet som förskolan ska fylla i som handlar om lillemans utveckling och som ska lämnas vidare till BVC imorgon. I det formuläret gick det att läsa att lilleman kan koncentrera sig "bara ibland" och kan ta till sig instruktioner också "bara ibland". Utöver detta var allting "som jämnåriga".

Och i mammans huvud går det bara inte att stoppa de där dumma tankarna som bara attackerar med detsamma: jamen, kalaset då, var det ingen som gillade kakan? tyckte lilleman det var roligt när alla sjöng? varför hade hans kompis gjort just honom illa? måste det påpekas till BVC att han inte lyssnar? låter det inte som han inte är kapabel att begripa instruktioner? är det verkligen inte någonting som han är lite bättre än alla andra på? Och orkar verkligen mamman vara en sådan där förälder som faktiskt stannar och lyssnar på allt jobbigt personalen berättar..?

Och hon blir lite ledsen när de här tankarna dyker upp. Inte så lite heller faktiskt, om hon nu ska passa på att vara sådär väldigt ärlig.

SJÄLVKLART vill mamman höra allt som händer på dagis! Och självklart inbillar hon sig inte att just hennes son beter sig som någon ängel (det gör han ju verkligen inte här hemma heller!). Och hon tycker väldigt illa om föräldrar som medvetet väljer bort att fråga efter hur deras barn varit på dagis, för att de vet att det nog inte varit så bra. Hon vill absolut ha ärlig förskolepersonal och sätter inte upp några mål för hur "bra" hennes barn ska vara.

Men. Ändå. Det första som dyker upp i skallen är ändå inte de sakerna. Så nu blir det ju dubbla saker som blir ledsamma och jobbiga att bearbeta. Dels allt som händer kring lilleman just nu. Och dels den illusionen mamman hade om sig själv.