Mamman gillar verkligen att natta sina små. Det är så underbart härligt att se dem slappna av, få otroligt tunga ögonlock och slutligen bara ligga där och snusa sina korta, jämna andetag.
Men kvällens nattning var inte speciellt mysig. Två övertrötta gossar fick frispel för än det ena än det andra:
# Det var helt fel fel saga (lilleman: "jag vill INTE höra om ugglan, den är så trååååkig!" som kontras av pysen: "ugga, läsa saga ugga!") och när mamman vägrade byta (eftersom pysen fått välja) så ägnade lilleman tiden åt att stortjuta och vråla så det inte gick att läsa någon saga.
# Mamman flyttade över pysen till hans säng istället, för att kunna läsa sagan, men det gick ju inte alls. Pysen tjöt för att han måste byta säng ("ligga anna sängen!!!") och lilleman satt utanför pysens rum och grät för att han inte vill vara ensam.
# Självklart krossar det mammans hjärta att se lillemans förtvivlan över att bli lämnad ensam, så det blev till att flytta yngsta kotten tillbaka igen. Väl i lillemans säng blev det ingen saga alls på grund av allt ståhej och tjafs = ännu fler högljudda protester, plus lillemans stående svar vid dylika situationer, dvs hot: "då tänker jag aaaldrig somna".
Till slut tystnade klagosången tillräckligt mycket för att mamman iallafall kunde sjunga några godnattvisor. En halv minut efter mamman tystnat sov lilleman. Pysen tog lite längre tid på sig, men när han väl somnat kunde mamman smyga ut ur rummet.
Och nu sitter mamman här och önskar att pojkarna skulle kunna vakna igen. Hon vill börja om och göra allt rätt. Hon vet inte riktigt hur eftersom hon inte riktigt vet varför allt brakade åt skogen vid första försöket. Men hon måste ju hoppas på att det ska gå att göra bättre, inte sant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar