Ibland blir mamman lite brydd över sin yngsta förmåga. Hon har ju beskrivit här hur en morgon i den gula tegelvillan kan arta sig med pysen i den ledande huvudrollen - samme pys som, vilket pappan ringde och berättade igår kväll, hade fått så med beröm om sitt alltid lika soliga och glada jag av fina förskolefröken. Hon poänterade att de minsann aldrig sett honom på dåligt humör, inte ens när han förlorar i spel! (???)
Mammans pys har dessutom en mun som i stort sett endast är tyst när han sover (och knappt ens då, eftersom han pratar i sömnen). Det är liksom en ändlös ström av information eller frågesport som rasar ur munnen på honom. Just den lille gossen var på fyraårskontroll på BVC i fredags. Och sade inte ett pip på en hel timme! Hur än mamman och distrikssköterskan försökte lirka, busa, prata och fråga så kom det inte ett ljud över pysen läppar. (!! ??)
Bah. Vilken unge. Han kan nog gå hur långt som helst i livet men det kommer garanterat vara på hans alldeles egna väg som ingen annan får visa riktningen på. Kommer någon försöka peka ut vartåt han ska vända näsan kommer han snyta ut snoret och göra precis tvärtom.
Och någonstans i buskaget bakom honom kommer det smyga en mamma som är väldigt kluven mellan stolthet och frustration.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar