Mammaarmar

Det finns ganska mång tillfällen då mamman känner sig otillräcklig. Ibland är det en allmän känsla, ibland är det ett avgrundsvrål, emellanåt ett fasligt smällande i dörrar och i väldigt dystra stunder är det en nattsvart dåligt samvete.

Fast i vissa stunder är den där otillräckligheten väldigt påtaglig och handfast. Fastän man på förhand inte riktigt förutsett (hahahaha, om sådant gick att förutse skulle det väl inte inträffa??! vilket helknäppt resonemang mamman lilla. gå och lägg dig. när du skrivit klart.) att stunden skulle bli knepig att rådda ihop:

Placering: Gröna Lund
Deltagare: 3 små gossebarn och lika många vuxna av olika sorter (går det att anmärka på det upplägget va? VA?!)
Tid: i sammanhanget irrelevant, men okej - det var i somras
Upplägg: några i sällskapet har ätit lunch, vissa andra är halvvägs igenom och någon eftersläntrare har knappt tagit första tuggan.

DÅ. När någon (lilleman) precis frågat om någon vuxen kan följa med till karusellkön och en annan vuxen (mamman) svarar att då klart det går bra, vilket medför att en tredjedel av sällskapet avlägsnar sig. OCH vuxen nummer tre tar med sig den minste lille blondinen på toabesök. DÅ ni minsann. DÅ är det dag. När en ensam vuxen är kvar (mamman) vid ett bord med matrester i olika stadier av uppätning (pysens mat minst äten), två vagnar, allas väskor inkl telefoner och plånböcker... vad ska då slängas in i leken? Jo minsann - en till akutnödig liten pojkblåsa (pysens)!

Haha. Då är goda råd dyra, armarna bara två och lösningen väldigt långt borta.

Tur att små blåsor töms fort, de två yngsta barnen fick byta plats vid bord/toalett. Ingen olycka skedd. Bara mammans svettma som enda vätsekutsöndring på avslöjande ställe.