Evolution

Mamman skulle behöva en tidsmaskin. Hon skulle vilja ha en tur-och-retur-resa till mitten av 1800-talet. Varför? Jo, det ni. Hon skulle vilja ha ett litet samtal med herr C. Darwin. Han skulle gärna få förklara några små saker för mamman. Som till exempel varför mammor inte utrustats med:
- fyra muskulösa armar (av naturen muskulösa alltså, kom inte och babbla om träning)?
- ögon i nacken?
- fyra ben (för att både hinna springa dubbelt så snabbt OCH ha plats i knät för alla barn som vill/behöver)?
- ett ordförråd som enbart innehåller ord/meningar som barn förstår redan första gången man säger dem?
- gränslöst tålamod?
- inget som helst sömnbehov (solenergi, någon??!)?
- automatisk disk-, städ- och tvättklon med sig hem från BB?

Nå, det vore välan en mycket intressant diskussion - eller hur? Fler som vill följa med kanske?

Lyx

I diverse bloggar används uttrycket vardagslyx rätt så frekvent. Ofta så handlar det då om tjusiga modemagasin, tända ljus, god mat mitt i veckan eller dyra lukta-gott-saker. Mamman tänkte nyansera detta ämne med sitt bidrag som inte alls har med ting att göra.

Mammas vardagslyx som gör dagen lite vackrare, morgonen lite ljusare och hjärtat lite varmare är att få vakna med två små gossar på varsin sida i sängen. Att höra deras små snusande andetag och kunna sträcka ut en arm åt vardera hållet och få hålla om det finaste som finns. Just där och då kan inget hota, inget förstöra och världen är god.


PS. Men det betyder inte att små världsliga saker som de fina tulpanerna på matbordet inte gör mammans vardag lite gladare de med. DS.

Tjatgnäll

Mamman är en allergisk person. Katter och hästar gör sig icke besvär och om någon bjuder mamman på tårta eller fruktsallad är det tacksamt om kiwin lämnats utanför det hela. Alla dessa saker är sådant som mamman själv rätt enkelt kan undvika eller åtminstone käka medicin emot.

Det går däremot inte mot de allergener som för närvarande härjar omkring i det grå huset. Nämligen Tjat och Gnäll. Blah, usch, fy och hualigen (alla andra utrop eller känsloförstärkningar är så dyra i det grå huset, det får bli att hålla sig till det rumsrena och snart-fyraårings-öra-vänligt).

Båda de små gossarna har anlagt en förskräckligt gnällig ton i det mesta som sägs och ska göras. Mamman kan bemöta det en liten stund, men när pysen gnäller (gärna i kombination med att dra mamman i byxbenen) sig igenom både matlagning OCH middagsintag börjar mammans nerver skälva och darra. Storebror är inte mycket bättre han, det går bevisligen att gnälla fram allt ifrån en önskan att få äta en banan till att vägra ta på sig overallen själv.

Tjatet däremot är det väl den stackars mamman själv som står för huvuddelen. Inte mycket bättre för det! Nej, det är inte alls trevligt att upprepa allt hundrasjuttioelva gånger och lik förbaskat se hur de små gossebarnen bara fortsätter med det de höll på med redan innan mamman öppnade truten. Mamman tröttnar både på sin egen röst och det hon ideligen upprepar, humöret sjunker och helt plötsligt var det någon som lämnade dörren öppen och Osämjan knallade in. Gah!

Närkontakt

När vädret envisas med att visa allt vad det kan, dvs töväder ena dagen och -17 dagen därpå, blir omvärlden en smula hårdare, bistrare och halare. Se själva:

Godnatt

Hihi... Livet som mamma är ljuvligt det. Pysen satt nyss och gnällde i sin säng (för tredje gången på ca 15 minuter) och när mamman ilade in och lyfte upp honom så var responsen snabb och tydlig: en rap rakt i mammans ansikte och sedan snodde sig gossebarnet en aning och snusade vidare.

Det är kärlek det.

Tjat

Mammans hjärnkontor är nära överbelastning. Just delarna som hanterar tjattjattjattjat iallafall. Fast det verkar vara seriekopplat där uppe för övriga delar börjar rassla och falla i bitar de med.

För närvarande är "låt bli frysen!" och "du får inte dra ur sladden till TV:n" mycket frekvent förekommande i pysens sällskap. Lilleman får sin beskärda (förtjänta?) del av "lyssna", "sluta gnäll", "vänta", "låt bli" och den allöverrådande "sluta!!".


Puh. Nu ska mamman sova.

Tröst

Lilleman är en vandrande kopia av sin pappa. Det får familjen höra varhelst de sticker in näsorna. Pysen har visat sig tagit de finaste dragen från lillmoster och blivit sin egen lilla sötnöt. Fast, ibland är han bra lik mamman också:
Fotnot: nej, det är inte mammans välmanikyrerade fingrar som får killa lillmagen (besparar alla läsare bildbevis på mammans kortklippta naglar med avskavt svart nagellack...) och inte heller var det tänkt att mammans pojkar någonsin skulle få använda tummen som tröst. Men. Mamman har trott och tänkt så mycket i sina dagar. Väldigt lite blir som det var tänkt från början. Behöver inte vara sämre för det.

PS1. Snyggt när fotnoten är längre än huvudtexten. Inte. DS.

PS2. Tur att detta då inte är en snajsig uppsats, med tanke på PS1 dvs. Bara mammababbel. Informellt så man dånar. DS2.