Mamman är en allergisk person. Katter och hästar gör sig icke besvär och om någon bjuder mamman på tårta eller fruktsallad är det tacksamt om kiwin lämnats utanför det hela. Alla dessa saker är sådant som mamman själv rätt enkelt kan undvika eller åtminstone käka medicin emot.
Det går däremot inte mot de allergener som för närvarande härjar omkring i det grå huset. Nämligen Tjat och Gnäll. Blah, usch, fy och hualigen (alla andra utrop eller känsloförstärkningar är så dyra i det grå huset, det får bli att hålla sig till det rumsrena och snart-fyraårings-öra-vänligt).
Båda de små gossarna har anlagt en förskräckligt gnällig ton i det mesta som sägs och ska göras. Mamman kan bemöta det en liten stund, men när pysen gnäller (gärna i kombination med att dra mamman i byxbenen) sig igenom både matlagning OCH middagsintag börjar mammans nerver skälva och darra. Storebror är inte mycket bättre han, det går bevisligen att gnälla fram allt ifrån en önskan att få äta en banan till att vägra ta på sig overallen själv.
Tjatet däremot är det väl den stackars mamman själv som står för huvuddelen. Inte mycket bättre för det! Nej, det är inte alls trevligt att upprepa allt hundrasjuttioelva gånger och lik förbaskat se hur de små gossebarnen bara fortsätter med det de höll på med redan innan mamman öppnade truten. Mamman tröttnar både på sin egen röst och det hon ideligen upprepar, humöret sjunker och helt plötsligt var det någon som lämnade dörren öppen och Osämjan knallade in. Gah!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar