Läget i det grå huset är för närvarande en smula intensivt, sömnbristigt och snorigt. Nätterna är ett enda rännande och duttande, är det inte pysen som snorar och gråter så är det lilleman som hostar.
Mamman ligger som en varmkorv i bröd mellan gossarna som liksom jobbar om varandra - de är sällan vakna samtidigt utan byts av i att hålla mamman vaken på ett eller annat sätt. Eftersom lilleman även är redigt näppt i näsan så snarkar han rakt i mammans känsliga öra, så mamman försöker med jämna mellanrum sömndrucket baxa tillbaka det sovande barnapaketet (á 23 kg) till hans egen säng. För det lillalilla barnet går inte att flytta tillbaka till det egna rummet, han verkar anse att platsen bredvid mamman är hans plats. Det lilla snörvlet får mamman stå ut med.
Utöver förkylningscirkusen är det bara att kravla sig ur sängen ytterligare ett par gånger per natt för att famla rätt på micron och värma välling. Går väl an, men är inte så lätt med en ledsen och halvt sovande (= fullständigt ostyrslig) pys på armen. Så ett öga på vällingen, ett öga och en arm kring pysen plus båda öronen halvvägs upp för trappen för att höra så inte lilleman vaknat av vällingskriken.
Pust. Än pappan då? Jomenserru. I storstan. Hela veckan. Man tackar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar