Lilleman alltså. Vilken kille. För närvarande känns det sällan som om mammans ord når fram, till allas frustration och inte så sälla ilska. Men emellanåt glimrar gossebarnet till så det nyper i hjärtat. Sådana där stunder då det faktiskt går att känna att man inte är helt vilse i föräldraspåret. Man har gjort någonting rätt iallafall.
För ett par veckor sedan var det finbesök i det grå huset. Två fina J:n på väg norrut mellanlandade på altanen på det grå huset för lite prat och lunch. Mostern var också med. Hon satt och snurrade in sig i resonemang kring kommande trevligheter, om hon skulle göra si eller om hon skulle göra så. Eller varför inte ditt eller datt. Och så vidare. Till slut avbryter J den yngre:
"- Men sluta vara så tjejig!"
Varpå lilleman ser mycket förvånad och konfunderad ut och svarar:
"- Hur ska hon kunna göra det, hon ÄR ju tjej??"
Åh, fantastiska härliga unge. Han har så rätt! Så bra kan det faktiskt gå om man helt enkelt låter bli att använda vissa uttryck, som helt i onödan, får en innebörd de inte alls hade från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar