kaosåskrikgatan 3

Mamman vaknar av gnäll från den lilla sängen. I samma stund piper telefonen - någon någonstans påstår att det är morgon och dags att kliva upp ur värmen från mystäcket. Mamman smyger in i lillemans rum. Hittar nappen på golvet, petar in i lilla munnen och håller andan. Gossebarnet slår inte upp sina blå utan somnar om.

Mamman smyger ut igen, grimaserar lite åt ljudet från bara fötter på trägolv. Väntar och ser om ljudet väckt barnet. Nej, oljudet verkar bara existerar i mammans öron. Kliver in i duschen. Hinner gnugga kalufsen full med schampo. Hör återigen från den lilla sängen - maaammaaa koooom! Ojoj. Hur lösa?? Pappan kommer upp från nedervåningen som en räddande ängel. Visst meningsutbyte mellan stor och liten gosse huruvida pappan verkligen matchade det uppfodrande kallelsen. Dock lockar soffan och välling mer än tjafs. Mamman kan andas ut, skölja och torka sig.

Sedan brakar verkligheten lös! Pappan är sen, ska duscha, klä på sig, åka med släpvagn, vara på möte, inte hjälpa till. Mamman ska äta frukost, skölja vällingflaska, fixa ytterligare smörgås till litet hungigt barn, hälla upp juice, läsa tidning, torka upp juice från golvet, slänga sin blöta smörgås, göra ny, leta reda på grillarna i lillemans tidning (med en inredningsintresserad mor och far - varför skulle inte lilleman också vilja läsa "Kloka hem"?), äta sin frukost, tjata om att somliga andra också ska äta, plocka reda på efter avslutat frukostinferno, ignorera den rena disken i diskmaskinen, stapla i diskhon.

Pust, pust.

Borsta egna tänder, ta fram liten tandkrämstub, hålla i tandborsten medan "kan själv" är på besök i tandkrämspåkletarsällskapet, lirka fram de småsmå tänderna, torka bort tandkräm från gossens pyjamas, bråka om nattblöjans eventuella behov av att bytas, torka tårar, klä på små kläder, plocka ihop matdosa, hindra lilleman från att smita ut utan varken jacka, skor eller keps, klä på nyss nämnda jacka, skor och keps, leta fram mammans jacka, svara på frågan om påsen på bron ska slängas i soporna, lyssna på ilskna vrål när lilleman upptäcker att han är för kort för att fixa sopslängningen själv även denna morgon, få med dagisväska, egen väska, nycklar och ett glatt humör. Hm.

Lilleman tycker inte att mamman ska öppna varken sin egen eller hans dörr på bilen. Sedan tycker han inte heller att han ska klättra upp i bilbarnstolen eller att mamman ska hjälpa till med sagda aktivitet. Mammans tålamod är inte. Lilleman och mamma har smärre meningsutbyte. Lilleman hamnar i stolen, mamman knäpper fast (annars kommer farbror plisen) och färden mot dagis kan så smått starta. Lilleman vill inte diskutera varför det är så svårt att lyssna på mamman innan hon blir arg och använder argrösten. Inte heller vill han lyssna på någon förklaring kring något så oviktigt som att mamman är innerligt trött på att lyssna på sin egen argröst.

Ekipaget anländer till dagis. Mamman lyfter ur barn och väska. Lilleman vill inte gå in på dagisgården. Mamman går själv. Lilleman börjar gråta och tvärvägrar att gå någonstans alls om inte mamman bär. Mamman vänder, plockar upp gossen och skuttar med ack så fjäderlätta och kvittrande steg in på dagis.

Godmorgon.