L: "Mamma, jag kan ha lillebrorsan jag. Gå och gör frukost."
M: "Nja, det är inte så lätt vännen. Han kan följa med mig."
L: "Nejdå, det går bra. Om han börjar gråta kan jag prata med honom..."
Sötunge.
Men, nu blev det inte så ändå. Trots goda intentioner är inte lillemans tålamod så väldigt långt och hans armar blir ganska fort trötta. Mamman kände att det var bäst att inte chansa och äventyra pysens väl och ve. Nog för att soffan där båda gossarna satt var rätt så väl utrustad med kuddar, men det är också en halvmeter ned till golvet. Och när trötta lillemanarmar ger upp är det en smula svårt att förutsäga åt vilket håll lillebror åker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar