Morgonen för lilleman började med ett gråt- och skrikutbrott angående det faktum (?) att han inte alls orkade kliva ur sängen själv utan måste bli buren. Av pappan. Som stod i duschen. Inte mamman som var ledig och redo att springa upp och hämta honom. Detta utlöste nästa utbrott, eftersom pappans dusch enligt lilleman tog "aaaalldeles för låååång tiiiid!!"
Sedan fortsatte det i samma stil. Inget var rätt. INGET. Allt som överhuvudtaget kunde hända var fel. Så fel som det bara kan bli tydligen, eftersom felet måste poängteras med vrål och tårfloder: han frös igenom filten i soffan, han kunde inte gå till matbordet för golvet var för kallt, han kunde inte ta på sig kalsongerna för då måste han böja sig ner, han ville minsann inte ha kall nyponsoppa men var ju så hungrig att det tog för lång tid att värma den, han ville inte ha en randig tröja, han orkade inte ha munnen stilla när tänderna skulle borstas, det gjorde ont att få hjälp med att ta på byxorna men det var så jobbigt att fixa det själv, han ville inte ta på sig jackan, skorna spände pappan på för hårt, det var åt skogen att det regnade ute och eftersom det regnade så var ju hans bilruta alldeles randig så han inte kunde se ut.
Allt detta, verkligen varenda liten sak, skrek, vrålade och grät gossen för. Godmorgon var det ja. En annan morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar