fredag 26 mars 2010

Nytt rekord

Pfff... Scrollar man ned lite längre här i mammans blogg så hittar man ett inlägg där mamman suckar och pustar över ett smärre meningsutbyte över frukostens vara eller icke vara. DÅ var mamman oerfaren och naiv. Nu är mamman ärrad och luttrad. 20 minuter? Vilken dröm...

För igår morse brakade det loss med råge. Denna gång var inte minsta lilla grötgnutta inblandad och det tidigare tidsrekordet på 20 minuter passerades med hästlängder.

Gissa hur länge en lilleman kan vråla, tjata, skrika, gråta, snyfta och älta kring det faktum att mamman valde att bre ut messmöret på mackan istället för att lämna allt i en klick mitt på mackan. Hur kunde hon vara så dum???? Lilleman hävdade på mycket tydligt sätt att det då rakt inte gick att äta mackan då. Han hävade det både sittades på sin stol vid bordet, liggandes på golvet, förföljandes mamman upp för trappan och sittandes på nedersta trappsteget.

Mamman är fortfarande förstummad över hur många gånger en gosse kan upprepa samma meddelande på varierande sätt utan att för den skull ändra dess innehåll. På samma sätt var dock mamman precis lika benhård. Mamman förberedde exakt den frukost lilleman bestämt. Det var bara till att äta den eller låta bli. Ingen pardon, här skulle det minsann inte göras iordning någon ny macka (igår var ingen dagisdag så dels fanns all tid i världen för att tjafsa och om lilleman vägrade äta frukost gick det att korrigera energitillförseln när som helst under dagen)!

45 MINUTER. 45 LÅÅÅNGA minuter. Exakt så länge pågick det lilla utmattande dramat. Sedan lyckades äntligen mamman komma på någon som var tillräckligt lockande och distraherande ("om du tar och äter din frukost nu så kan vi gå ut och plocka påskris när pysen ska sova") och lilleman satte sig snyftande och åt sin frukost.

Puuuhhh......

2 kommentarer:

  1. I bland kan det vara bra att vara envis och inte ge upp, andra gånger en mindre bra egenskap att ha ;-) Det ÄR rart med små gossebarn, NÄSTAN jämt!

    SvaraRadera
  2. Och ibland är det tufft att både mor och son har samma humör - BÅDE envisa och en smula... ilskna.

    SvaraRadera